Vid förra årets påsknatt, hade jag en så kallad narrativ predikan. Det är ett sätt att predika som jag tycker mycket om, när man låter en person ur berättelsen få berätta om sin upplevelse. Och det var väldigt starkt att få fundera över hur en av kvinnorna som fann den tomma graven tänkte och reagerade. Det fick bli min tolkning av hennes berättelse som blev förra årets predikan. Här kommer den:

Det var koltrasten. Det var den som först av alla kom med en strimma ljus och hopp där i mörkret. Vi hade stigit upp långt innan gryningen för att göra i ordning det vi behövde för att kunna smörja Jesu kropp. Det var inte svårt att stiga upp, eftersom sömnen ändå inte velat komma. De senaste dagarnas tumult hade gjort det omöjligt att sova, sorgen var alltför stor och tomheten ekande både inom och mellan oss, vi som följt och älskat honom i flera år. Delat tro och liv och sett en helt ny och underbar värld växa fram, Guds rike här på jorden. 

Men så kom den där svarta dagen när allt som vuxit tycktes raserat. Det gick så fort allting. Ena dagen satt han leende med barnen omkring sig, botade sjuka och lät alla som ville få vara med i en gemenskap där ingen var förmer än någon annan, där alla var sedda och älskade. Nästa dag – tillfångatagen. Torterad. Mördad. Det var så svårt att förstå. Inte ens när vi hjälptes åt att bära hans kropp in i klippgravens dunkel kunde vi ta in att han verkligen var död. Trots allt blod, trots den brutna kroppen. Men ingen överlever en korsfästelse. 


Hela sabbatsdagen satt vi tillsammans i tystnad och försökte ta in vad som hänt. Och i natten samlade vi ihop de oljor och salvor vi skulle behöva för att ge Jesus en värdigare vila, och så gick vi tillsammans. Tre kvinnor på vandring mellan hus och träd i mörkret. Kanske borde vi inte ha gett oss ut ensamma, men det kändes som att inget skulle kunna drabba oss som skulle vara värre än det vi redan upplevt. Så vi gick, i tystnad. Vi gick utan en tanke på att vi aldrig skulle kunna rulla bort den stora stenen framför graven själva. 


Och så var den där, sången. Koltrastens vackra, melodiska sång genom natten. En sång som var som en hemlighet, som om fågeln förstått något som vi inte förstått. Och jag ville sjasa bort den, säga åt den att vara tyst. Tyst, för min Mästare är död. Tyst, för Gud själv är död. Men fågeln sjöng. Och djupt inom mig var det som om ett minne rörde sig, ett minne av ett löfte. Men jag kunde inte nå det. 


Har ni varit ute i gryningen någon gång? Den kommer ju så omärkligt till en början, bara om man är uppmärksam så kan man skönja hur mörkret blir en aning mindre mörkt, och allt mer så för varje stund som går. Konturer framträder och blir skarpare efter hand, och det blir kallare i luften. Det är som om solen måste andas in den sista värmen för att orka ta sig upp över horisonten. Och i mörkret sjunger koltrasten. Varför sjunger den? 


Samtidigt som himlen färgades röd i öster nådde vi fram till gravplatsen. Stenen var inte där. Det hade krävts flera starka män för att rulla den framför öppningen till graven, men nu var den borta. Vi såg på varandra, och i de andra kvinnornas ögon såg jag samma rädsla som min. Vad nu? 
Vad för ytterligare elände skulle drabba Mästaren och oss? Skulle inte ens graven få vara i fred? 


När vi böjde våra huvuden för att ta oss in genom öppningen var det både av praktiska skäl och i bön om att kroppen skulle vara kvar. Men graven var tom. Bara linnesvepningen låg kvar.


Jag förstår att många kommer att försöka beskriva det som hände sedan. Ord kommer att läggas till ord, men ingen kommer att kunna fånga synen av de två männen vi mötte när vi vänt oss om för att gå med vår förtvivlan. 


Jag minns knappt något av dem mer än ljuset från deras kläder, som om de burit dräkter vävda av solstrålar. Och även om jag anar det, så kan jag inte säga vilka de var. Orden räcker inte till. Men de väckte det där minnet som fågelsången rört vid. Han hade ju sagt det! Sagt, att han skulle uppstå! Och sorgen hade uppslukat oss och fått oss att glömma att ljuset är starkare än mörkret och livet starkare än döden. Och, framför allt: att Guds kärlek inte känner några gränser och ingenting kan hindra Guds kärlek från att nå oss, Jesu händer från att fatta våra. Tänk, att sorgen fick oss att glömma! 


När vi skyndade oss bort från den tomma graven hade solen redan stigit en bit upp på himlen. Världen var färgad i varmaste guldgult, men koltrasten sjöng ännu. Och nu vet jag varför den sjunger innan ens det svagaste ljus har brutit genom natten: den sjunger för att den har tillit. Den sjunger för att den vilar i Guds löfte om att efter nattens mörker kommer det en gryning, även om det ibland känns som att den dröjer. Den sjunger för att ge hopp. 


Och vet ni vad? Det kan vi också göra. Sjunga som koltrasten i det djupa mörkret. Påminna oss själva och varandra om ljusets och livets seger. Kristus har uppstått. Han lever med oss. Han lever i oss. Och vi lever i honom, för alltid.

Och med de orden, är fastebloggen slut för det här året. Tack för att du läst! Tack för kommentarer och mail! Glöm nu inte att fira påsk, och att ta emot inbjudan att dela hela det fantastiska kyrkoåret med din kristna gemenskap och med Gud – det är en fantastisk rytm att få leva i och ett sätt att bejaka både tron och livet. Jag önskar dig, med all kärlek, en rikt välsignad vår!

Lina