Kristus är uppstånden! Detta blir mitt sista inlägg på denna fasteblogg. Om en stund firar vi vår påskdagsmässa i kyrkan, ropar påskropet och låter ljuset, glädjen och festen åter få ta plats i gudstjänsten. Dagens predikan kommer här. Tack för att du följt min blogg, hoppas att den har gett dig lite tankar. Ha nu en välsignad påsk! Många varma kramar från Lina! PÅSKDAGSPREDIKAN: När jag läste på pastoralinstitutet, det sista årets studier innan man äntligen får vara med om den där efterlängtade prästvigningen, då hade jag ungefär 2,5 mil att pendla enkel väg varje dag. Det var tidiga mornar och svårt att hålla sig vaken i bilen ibland. Men framåt påsken, det var för två år sedan nu, då kom jag på att alldeles snart kommer jag att få ropa påskropet i kyrkan! Alldeles snart var väl kanske att ta i, men om ett år ungefär. Och det fanns en sådan glädje i att se fram emot att få vara den som tänder påskljuset och ropar så det skongar i kyrkan ”Kristus är uppstånden!” Så jag tänkte att det är hög tid att börja öva. Och det gjorde jag, varje morgon på väg in till skolan satt jag och övade på påskropet. I en skruttig Ford, på väg mellan Kävlinge och Lund, satt en morgontrött prästkandidat och hojtade ”Kristus är uppstånden!” gång efter annan. Jag prövade olika betoningar, olika röstlägen och försökte hitta det där perfekta påskropet som skulle få folk att förstå att det var något stort och underbart som hänt. Ja, skratta ni, det gör jag åt de här tankarna. Och bättre blir det, för när värmen kom bytte jag bilen mot EU-mopeden, och ingen integralhjälm i världen finns som kan stänga ute ett jublande uppståndelserop. Tur att man är ganska anonym i hjälm. Undrar vad cyklisterna och fotgängarna i Lund tänkte egentligen. Vad är det med påskropet? Vad är det som gör att det känns som kolsyra i blodet, det bubblar och fräser och det går inte att sitta allvarlig och stilla. Förstås! Påskropet innehåller själva kärnan i vår tro, att Jesus har besegrat döden en gång för alla och för alla som någonsin levat och alla som någonsin kommer att leva. Livets ljus, som symboliseras av vårt påskljus här i kyrkan, det är Jesus själ som är här. I förrgår var påskljuset släckt. De fem rosorna, symboler för Jesu fem sår, stod på det avklädda altaret. Inga klockor ringde, lidandet och döden var i fokus. Och nu har det vänt! Graven är tom, klockorna klämtar, sångerna går i dur och påskliljorna ropar ut sitt budskap om vår och liv och ljus. Vågar vi tro på det? Vågar vi tro att Jesus verkligen var riktigt död och blev riktigt levande? Det viktiga är kanske inte vad vi tror. Påskens under kanske inte ens handlar om VÅR tro, utan om att Gud tror på oss! Och det visar han genom att sända sin Son som berättar genom sitt liv och sina gärningar om att ingen står utanför Guds kärlek. Det finns en annan dimension av påskropet som jag inte hade en aning om när jag satt och hojtade det på moppen där i Skåne. En språklig dimension. Jag är inget vidare på språk, och grammatik begriper jag inte alls. Men NN, vår ungdomspräst, berättade i höstas något som fick mig att inse påskropets fulla betydelse och som också fick mig att få gåshud över hela kroppen. Det är tydligen så, att inom det grekiska språket, som Nya testamentet är skrivet på, finns en verbform som vi inte har i svenskan. Jag tror att det grekiska påskropet uttalas ”Christos Anesti”. Och den verbform som används beskriver något som har hänt i det förflutna, men som verkar in i framtiden. Och bättre än så kan det väl egentligen inte sägas. Kristus har uppstått och Kristus uppstår än idag. Han levde igen, och han lever än idag. Det är kärnan i vår tro, och det är också kärnan i Guds tro, Guds tilltro till oss! Vad som hände där, mellan långfredagens mörker och påskdagens morgonljus, det kan vi inte begripa. Men vad vi kan göra, det är att öppna hjärtat för påskens glädje och ta emot den kärlek och det liv som Gud vill ge. Hojta påskropet om och om igen, så att det får vara grundtonen i våra liv. Så att det som hänt i det förflutna får verkan in i framtiden, också för oss. Den långa fastan är över. Döden är besegrad. Christos Anesti!