Idag har jag förstått det som att IPCC´s klimatrapport del två, den som handlar om konsekvenserna av klimatförändringarna, kommer att släppas. Jag hoppas kunna skriva mer om det framöver, men idag skall det handla om en annan sak.

 

 

En kommentar för ett par dagar sedan fick mig att fundera lite över den här bloggen och vad den gör med mig. Det första och främsta är nog att den får mig att landa i mig själv. För att kunna skriva en text varje dag, måste jag vara uppmärksam på både mitt inre och omgivningen, leta trådar, tankar och inspiration. Tänka mer på livet än på vad vi skall äta till middag, så att säga. Processen fram till det att jag slår mig ner vid datorn och skriver är betydligt längre än själva skrivandet. Det är fantastiskt givande och nyttigt!

 

 

I år är det betydligt fler människor som läser bloggen än tidigare år, vilket är väldigt roligt. Men det har också fått mig att fundera lite över det där med att vara utlämnande. Jag skriver ju inte vad jag tror att någon annan vill läsa, utan det som jag själv behöver omsätta i ord. Under utbildningen sades det gång på gång att det är viktigt att vara personlig, men inte privat. Jag har lite svårt att förstå skillnaden ibland, även om jag som så många andra har upplevt den obekväma känslan när man i ett samtal plötsligt får ta del av sådant som är just privat. Som man kanske inte ville veta. Ibland är det en svår balansgång, och jag hoppas att jag håller mig på rätt sida om gränsen för det mesta. Samtidigt finns det ju ingen som helst anledning att yttra sig, vare sig i skriven eller talad form, om det inte någonstans bottnar i det egna! Och att vara lite utlämnande, det kan nog vara bra ibland.

 

 

Som så många andra tonåringar, gick jag igenom en ganska dyster och "svår" period. Och precis som tusentals unga människor före mig, fann jag tröst i poesin. Helst skulle det vara Karin Boye eller Edith Södergran, kvinnor vars öden passade mitt stämningsläge. Och - det skall väl erkännas - de gamla inbundna böckerna med titel och författarnamn i guldtryck fick mig att känna mig intellektuell. En dikt av Karin Boye har stannat kvar mer än de andra, och jag återvänder till den ganska ofta:

 

 

 

 

 

 

Att möta livets makter vapenlös, det kan verka alldeles överväldigande skrämmande. Rentav lite oartigt ibland. Vi svarar ju gärna "tack, bara bra" på frågan om hur vi mår alldeles oavsett hur det egentligen är. "Det var så lite så", fastän man just gjort ett hästjobb. Man kan undra vad det gör med relationerna att inte vara ärlig, hur många riktigt viktiga samtal som går förlorade på grund av det här märkliga sociala spelet. Hur mycket hänsyn som kunde visats och hjälp som kunde getts och tagits emot om vi bara sagt som det var. Och också vad gäller relationen till det egna jaget - hur ofta intalar vi oss inte att sakernas tillstånd är på ett visst sätt, fastän vi nog anar att det inte är sant? Bygger fasader så övertygande att vi själva går på dem.

"Sanningen skall göra er fria", säger Jesus. Orden rymmer många dimensioner.

 

 

Jag tror att Karin Boyes dikt beskriver just det där beslutet att vara mer sann, ett beslut som måste återerövras gång på gång. För mycket av de där maskerna vi tar på oss, tror jag handlar om att vi inte vågar tilliten. Att vi får törnar, att andra människor sviker oss, att vi är rädda för att hamna utanför, att vi måste iklä oss både svärd och sköld för att våga finnas till bland andra. Livets avigsidor tvingar oss att bära pansar som skydd. Men min erfarenhet är att livet blir så mycket mer sant och innerligt om man törs kasta av sig maskerna lite mer. Det innebär att det kommer att göra ont ibland, men också att det kommer att vara ända in i märgen bra emellanåt. Jag skall inte sitta här och hävda att det där är en konst som jag på minsta vis behärskar, men jag försöker. Jag tror på vapenlösheten. Sanningen skall göra er fria.

 

 

Kanske är det där en färdighet man lär sig med tiden. När jag tänker på de människor som jag betraktar som riktigt visa, så har de två saker gemensamt: de har levt ett ganska bra tag, och de är inte intresserade av fasader. Vare sig hos sig själva eller omgivningen. Om det nu är så, är det ju en himla tur att man faktiskt blir äldre med åren!

 

 

Våren gryr i vinterns trakter. I huvudet klingar en sång som nog också handlar om det här på sitt vis. Om du som läser har tillgång till Spotify, så lyssna gärna på Michael Johnsons "slutar försöka", den är tänkvärd. Och dessutom en bra början på veckan.

 

 

Allt gott!

Kramar Lina