12 000 dagar har jag levt, lite drygt till och med. Tolv tusen, det är en ofattbar mängd. Och om Gud vill så återstår ännu många tusen. Vissa dagar bara sveper förbi, lämnar inga avtryck och inga bestående minnen. Andra dagar rymmer förtätade ögonblick och stunder som aldrig glöms bort. I efterhand, när ett stycke tid har lagts mellan det skedda och nuet, så kan det vara svårt att minnas det exakta skeendet. Det handlar inte bara om den fångade fisken som blir större och större för var gång fiskaren måttar med sina händer, nej, små detaljer försvinner och olika saker får olika tyngd.

Nu är det pingstdag, och domkyrkan är full av glada och förväntansfulla människor. Vid kortrappans fot står huvudpersonerna: de män och kvinnor som strax skall vigas till präster och diakoner. En av dessa är min man, och jag har fått det ärofyllda uppdraget att vara hans assistent. En vigningsassistents uppgifter är inte allför betungande, det handlar om att finnas till hands, att vandra med de märkliga dagar som vigningshelgen består av, att förse med vatten och bananer och slutligen att biträda vid själva vigningsmässan. Jag har glatt mig åt den här dagen och sett fram emot den, men är också spänd som en stålfjäder i hela kroppen. Känner mig malplacerad och ovärdig denna högtid, fastän den ju inte handlar om mig. Det är alltför ståtligt, alltför perfekt. Obekvämt.  Med röda stolor sitter vi uppe i koret, alla assistenter och representanter från mottagande församlingar, och sjunger med i psalmsången. Snart skall det ske.

Inledningsorden läses, frågorna ställs, ett antal rungande ”ja” utropas som svar. En och annan tår av rörelse rinner nedför en kind, många leenden och mycket värme. Kören sjunger ”alta trinita” och det är dags att klä de nyvigda i de väntande stolorna. När det är min makes tur, och jag och biskopen hjälps åt, märker jag att han darrar, biskopen. Det är fantastiskt. Om det är av rörelse eller nervositet vet jag inte, men det faktum att biskopen är lika darrig som jag gör mig alldeles lugn. Och lättad. Visst, jag vet att en biskop är en helt vanlig människa med ett särskilt uppdrag, precis som en präst också är det, men pompan och ståten har på något vis fått mig att glömma bort det. Så lyfter jag blicken en kort stund, ser mig om på alla dessa människor som bär likadana kläder som jag. De är som jag! Bräckliga. Sårbara. Vibrerande ibland. Det är som om de skakande händerna öppnar en dörr till ett rum där jag också får plats.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann 

vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt eget slutna jag.

Sanna ord, och kloka. Men i just det här ögonblicket slås gallren upp och gemenskap blir möjlig. När jag ordnar stolan som korsats på makens höft, är jag lugn och samlad. Rörd, förstås, men lugn. Som om spänningen försvann när den blev tillåten. Det är förunderligt.

Lite senare, vid nattvardsbönen, är Gudsvinden där igen.  Mild och ljum smeker den min kind. Och jag tänker, att jag kanske behöver vara sårbar för att Gud skall få en chans till beröring. Ber en bön att denna dag skall få stanna kvar i minnet och att de viktiga detaljerna skall få förbli viktiga också i efterhand. Inte den vackra musiken, inte den storslagna domkyrkan, inte heller högtidsdräkterna eller orden. Men de darrande händerna, dem vill jag minnas. Och Gudsvinden.

Efter vigningsmässan och det efterföljande kalaset, när gästerna åkt åt sina respektive håll och vi sitter där i bilen på väg för att hämta hunden som fått tillbringa helgen på pensionat, säger maken:

Såg du händerna?

Ja, jag såg. Det var så fint att se.

Ja, det var det.