För ett tag sedan gick det en serie i svt som hette "döden, döden, döden" eller något liknande. I det avsnitt som handlade om barn och döden, berättade två föräldrar om deras svårt sjuka dotters sista timmar. Om hur hon hade kämpat och lidit, och hur de till slut hade bett dottern om att släppa taget, att ge upp sin kamp som ju ändå var förlorad. Och de beskrev hur sorgen blandades med lättnad när det äntligen var över. Jag tror att det är en erfarenhet som delas av många: sorg och lättnad. Kanske var det också så för människorna runt Jesus.

 

 

Idag är det en mellanrumsdag. Jo, jag vet att många firar och festar som mest just denna dag, men jag vill att den skall förbli stilla. Vill inte ta ut händelserna i förskott. Påskafton är inte julafton, den är just ett mellanrum (och det borde kanske julafton också vara). Som den där tiden då vintern går mot sitt slut men våren ännu inte kommit. Eller timmen innan solen kan anas vid horisonten. En djup inandning, en väntan på taktslaget som anger när lovsången skall börja.

 

 

Det händer något i mellanrummen, något som jag tror är viktigt. Häromdagen, när jag tog hem ett textdokument från mailen hade det märkliga skett att samtliga mellanslag i texten var försvunna. En god stund fick jag sitta där och skilja orden från varandra så att det skulle gå att förstå innebörden. Kanske är det så, att mellanrummen skapar en rymd som gör det som kommer före och det som följer mer begripligt. Och jag undrar jag, om inte vår tids vilsenhet till viss del handlar om att vi inte låter det få finnas just lite rymd mellan olika saker som händer.

 

"Vad gör du, mormor?"

"Jag samlar mig."

 

Otaliga gånger fick jag det svaret på min fråga. Mormor var bra på att samla sig. Då satt hon bara där, med händerna på knäna, ögonen slutna, och andades. Att säga att hon mediterade är nog att ta i, hon var inte särskilt djupt försjunken, och när som helst kunde hon plira med ögonen och le. Slå handflatorna mot låren och sätta fart. Mormor samlade sig innan hon tog tag i städning eller matlagning, men hon samlade sig också inför sådant som var roligt. Inför ett kalas, ett besök, en tur med bilen eller en stund med korsordet. Och jag tror att hon gjorde rätt. Det är bra att samla sig.

 

 

Det är i sanning en fest som väntar imorgon, när uppståndelsens glädje får målas i färger, toner och ord. Jag vill verkligen vara glad imorgon, fyllas av budskapet om hopp och liv och Guds stora kärlek. Dela den glädje och förundran som kvinnorna fick möta där vid graven i gryningen. Just därför samlar jag mig idag. Orgelspelaren har lyft händerna, de svävar ovanför tangenterna, blicken är fäst på notbladen, snart är det dags. Men inte riktigt än.

 

 

En vilsam dag!

önskar Lina