Var ljus över griften, han lever, o fröjd!
En riktigt glad och välsignad påsk till er alla! Med detta inlägg avslutas så årets fasteblogg. Tack till alla er som följt, kommenterat och hållt ut hela vägen! Här kommer dagens predikan:
Jag vill börja denna påskdagspredikan, inte med att hojta ”glad påsk” eller ens med att prata om evangeliet. Jag vill börja med dig och mig. Men allra först med en amerikansk tidning. För jag läste för ett tag sedan om just en amerikansk tidning som bad sina läsare att skicka in den mening de fann mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar, och de tre som hamnade högst upp på listan var:
Jag älskar dig
Jag förlåter dig
Maten är klar
Visst är det underbart? Nu till dig och mig. De dagar som gått sedan i torsdags, har vi varit inbjudna att få ta del av en berättelse som på många sätt handlar om det mänskliga livet. Om resan från död till liv, den som vi hinner med många gånger under en livstid, om vi bara tänker lite symboliskt. Skärtorsdagens gemenskap, men också oro och tumult. Långfredagens olidliga grymhet och död. Påskaftonens väntan och längtan. Och så idag, påskdagens stora och livsbejakande glädjecrescendo.
Vi känner igen känslorna allihop tror jag, vi har alla på något sätt varit med om dem. Påskens skeende är också vårt skeende, även om de inte sammanfaller tidsmässigt alla gånger. Rörelsen är ändå densamma. Från död till liv. När det är långfredag i våra liv, mitt i en kris eller sorg, kan det vara svårt att tro på uppståndelsen. Då är allting svart och tomt. Men om vi ser tillbaka på de svarta tiderna, så kan vi nog också se att på dem följde en påskafton. En tid av väntan. En tid då vi kanske vågat oss på att längta efter en ljusare framtid. Som en paus mellan två tillstånd.
Och så blev det gryning vår påskdagsmorgon. Som kvinnorna vandrade vi mot graven, mot det som gjorde ont, och fann att smärtan inte fanns där längre. Kanske tvivlade vi på att det verkligen var sant, och kanske var det någon som berättade för oss att det faktiskt var så. Att livet återvänt. Kanske förstod vi det själva, kände det.
Så tänker jag att människans liv ser ut. Vi får lite olika mått av långfredagar och påskdagar, och säkert är det väldigt olika var vi som är här i kyrkan idag befinner oss just nu, men rörelsen är densamma för oss alla. Och genom hela den där rörelsen som är våra liv, viskar Gud de mest tröstande orden: jag älskar dig, jag förlåter dig, maten är klar.
Och nu sitter det nog en och annan husfru och tänker att maten blir ju klar för att jag lagar den! Visst, påskäggen får vi koka själva, men maten kan ju handla om så mycket mer. Om nattvard. Och om dagligt bröd, det som står som symbol för allt gott vi får av Gud varje dag alldeles utan ansträngning.
Men påskens skeende handlar också om mer än våra egna livsmönster - det har ju faktiskt hänt som en historisk händelse. Även de mest ateistiska av historiker är överens om att det mesta talar för att Jesus fanns, att han dog på korset och att hans vänner trodde att han uppstått. Resten är en fråga om tro och tillit till den bok vi kallar helig och de människor som genom historien valt att viga sina liv åt att berätta om evangeliet.
Evangelium förresten, det betyder ju det glada eller befriande budskapet. Befriande på vad sätt, kan man undra? Jo, det hör samman med just de där tre tröstande meningarna. På ett sätt kan man säga att de sammanfattar det kristna budskapet.
Påsken handlar om försoning. Gud säger: jag älskar dig, min skapelse, så mycket att jag väljer att själv bli människa och att dö för din skull. Hur försoningen sedan går till, därom tvista de lärde och har gjort i alla tider. För mig räcker det med att veta att det händer något, något viktigt, från skärtorsdag till påskdag.
Gud säger: jag förlåter dig. En gång för alla. Du har evigt liv. Och om jag får vara så fräck att jag hoppar till morgondagens texter redan nu, så är det ju först när den uppståndne Jesus delar brödet som lärjungarna ser vem han är.
Gud säger: maten är klar. Välkommen att möta mig i nattvarden, men också att ta emot allt gott jag vill ge dig varje dag.
Så vävs de samman, kyrkans och påskens budskap och rörelsen i våra egna liv. Båda perspektiven kan få finnas där samtidigt. Jag skulle önska, att om du kommer ihåg något alls av den här predikan, så kom ihåg att när det är långfredag i ditt liv, även om det inte känns så, så kommer det en påskdag. Håll ut! Och alltid, oavsett hur det är i ditt liv just nu, fundera gärna på vad de där tre meningarna betyder för dig. Ger dem dig tröst? Kan du tänka dig att Gud viskar dem just till dig? Jag älskar dig, jag förlåter dig, maten är klar.
Kära vänner—en riktigt glad påsk!
Lina
Vilken fin och trösterik läsning denna soliga påskdagsmorgon. Tack! Och tack för att du "hållit ut" och låtit mig och andra ta del av det du skrivit. Jag har med glädje följt din blogg och den har gett så mycket. Tack.
En riktigt glad påsk till dig också!
Kram