Så är det nu fasta igen - en av mina favorittider på året. Visst är de ”glada” helgerna under kyrkoåret också helt fantastiska, jul och påsk och inte minst första advent (som råkar vara min dopdag), men det är något särskilt med den avskalade enkelheten och de tuffa texterna, ja det nästan lite råa med fastetiden. Eftertänksamheten. Kampen. Stillheten. I år har jag, precis som tidigare år, valt att under de här veckorna avstå från sociala medier utöver bloggen.

Förra året blev det inte ens någon blogg, istället satt jag och skrev på något som jag trodde skulle kunna bli en bok (alltså var jag inte riktigt sanningsenlig i julas när du min vän i församlingen frågade om det där med att skriva böcker inte var något, och för det ber jag om ursäkt), men så blev det inte och gott så. Däremot tänkte jag att en del av de texter jag skrev då kanske kan få hitta in här, även det kanske är lite väl långa texter för en blogg? Om det hade blivit en bok, hade den hetat ”varsamhetens evangelium”.

Texterna har sin utgångspunkt i den utbrändhet (jag väljer att inte använda den vedertagna termen utmattningsdepression, eftersom jag inte upplevde det alls som en depression utan som just ”brändhet”) som jag hamnade i under våren 2013, och som nog kanske aldrig går över men som är så väldans mycket bättre nu, och de erfarenheter och tankar som den bar med sig. Om du vill läsa så ber jag om tålamod med att det blir långt! På ett sätt hör den påtvingade stillheten som en utbrändhet innebär samman med fastetidens enkelhet, ja min sjukskrivning var lite som en väldigt lång fasta. Den innebar en hel del offer, men också mognad och växt - precis som fastan är tänkt att vara.

Hur som helst, välkommen till årets fasteblogg! Hoppas att du också vill pröva att leva lite annorlunda den här tiden, skala av och skala ner och se vad som händer. Fastan är, som jag brukar säga, en möjligheternas tid. Och den börjar idag, på Askonsdagen. Se till att gå till en mässa ikväll, var du än bor - det är fint och bra för dig!

Kramar Lina