Vi skall få följa med bakåt i tiden, till en alldeles särskild händelse någonstans i det palestinska landskapet, för ungefär tvåtusen år sedan, och vi skall få använda fantasin för att måla upp det som sker för vår inre blick. Om du någon gång har rest till sydligare länder, så vet du att luften är annorlunda, och dofterna och ljuden. Vi är i Galileen, i en liten stad med trånga gator som är fulla av folk. Mitt i folkhavet finns Jesus, han är på väg, men det är svårt att komma fram eftersom människorna tränger sig på.

Mitt bland alla människor finns en kvinna som har det mycket svårt. I tolv år har hon lidit av blödningar, en åkomma som gör henne oren. Hon får inte röra vid andra människor, utan lever utstött från gemenskapen. Vartenda öre hon ägt har hon lagt på läkare som inte har kunnat hjälpa. Och i tolv långa år har ingen enda människa rört vid henne. Hennes förtvivlan och ensamhet har ingen gräns.

Nu har kvinnan hört att Jesus är i staden. Hennes sista hopp. Med darrande knän och bävan i hjärtat närmar hon sig bakifrån. Hon tänker ”om jag bara rör vid honom, nej inte ens vid honom utan bara vid hans kläder, så kanske jag kan bli frisk”. Men att röra vid någon när man själv är oren, det är en oerhörd handling. Det är förbjudet.

Men kvinnans längtan efter gemenskap, efter att få bli frisk igen, är så stor och stark. Den lyfter hennes händer, trotsar rädslan och hon rör vid tofsen på Jesu mantel. En handling så enkel och så svår. Och genast sker undret, hon känner det direkt. Blödningarna har upphört.

Men Jesus stannar. Frågar vem som rörde vid honom. Säger att han kände att kraft gick ut från honom. Och kvinnan måste erkänna, darrande av rädsla faller hon ner på marken och berättar om vad som hänt. Tänker att den korta stund hon fått vara frisk snart är över, att Jesus kommer att ta tillbaka sin gåva eftersom hon inte frågade först utan bara tog den. Hon vågar inte titta, inte röra sig.

Då känner hon en hand på sin axel, varm och tung. En beröring till den som inte blivit vidrörd på evigheter. Det går som en stöt genom kroppen. Och hon ser upp. Ser in i de varma ögonen. Jesu blick. Han säger: ”min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid.”

Och hon går. Upprättad, rakryggad och åter en del av gemenskapen. Går, för alltid förändrad och evigt tacksam. Men känslan av Jesu hand på hennes axel skall hon alltid bära med sig. Den första beröringen.

Jesus säger: den som gör Guds vilja är min mor och syster och bror.

En välsignad söndag!

önskar Lina