De senaste dagarna har jag funderat en del på det där med gränser. Tankarna har kommit eftersom jag upplever att samtalsklimatet i vårt samhälle hårdnar alltmer, att föraktet för politiker och andra personer i ledande ställning tar sig allt större utrymme, och att det inte verkar finnas några gränser för hur mycket det får hånas och baktalas. Kanske är det en högst subjektiv upplevelse (jag skall följer inte den politiska debatten särskilt intensivt), men sett över en lite längre tid så råder det ingen tvekan om att näthatet är ett reellt problem, vare sig det drabbar offentliga personer eller privatpersoner. Och jag tror att det som äger rum i de inbillat identitetsskyddade sociala medierna också speglar hur vi ser på och behandlar varandra när vi ses ansikte mot ansikte, på något plan. Hatet gör något med oss, vare sig vi är den som hatar eller den som hatas. Och ofta åberopas yttrandefriheten som ursäkt för de egna orden. Men nog måste det finnas balans mellan yttrandefrihet och respekt för den andres olikhet? Nog finns det en gräns för hur vi får behandla varandra?

Ja, det gör det ju förstås. Det finns gränser, som bevakas av ett lagsystem och vår gemensamma etik och moral. Också den kristna tron (liksom alla andra religioner) sätter gränser. ”Allt vad ni vill…” är ett gott ledord att bära med sig i livet, det uppmanar till empati och inkännande, till att visa kärlek i biblisk bemärkelse, den kärlek som handlar om respekt.

Förra söndagen handlade predikan bland annat om att rädslans väg ofta är den lättaste vägen att ta. Jag skall verkligen inte göra anspråk på att alltid vara modig, tvärtom, men de senaste dagarna har jag alltså tänkt på hur gott det är att få vara kristen. Att få ha en ledstjärna och en förebild i Jesus, och att få ha en tro som faktiskt sätter gränser för hur mycket rädslan får styra i mitt liv. Också för mig, när jag tänker på hur det ser ut i världen och hur snabbt allting förändras, kan det födas en liten gnagande rädslotanke som piper förskräckt att det är nog nu, att det är dags att dra sig undan och se om sitt eget hus. Att jag inte orkar med mer av lidande och elände. Men då finns de där goda gränserna där, tron som uppmuntrar till ett annat förhållningssätt, och den är faktiskt starkare än den där rädslan.

I vår tid och kultur, som håller den personliga friheten och individualismen så oerhört högt, är det nog fullkomligt främmande för många att säga ”min tro förbjuder mig”, men faktum är att jag tänker den tanken ganska ofta när rädslan börjar pipa. Tron och den kristna etiken ger gränser för hur mycket rädslan skall få styra, och det är så oerhört skönt att få luta sig mot det. Inte som ett tvång - jag tror inte att Gud straffar den som inte följer en kristen moral - utan som ett val jag gjort att ta emot erbjudandet om att gå en annan väg. Kärlekens väg. Och när jag misslyckas, när rädslan tar över, när jag är lat och bekväm och egoistisk, då får jag vända mig till Gud och få förlåtelse. Kraft att börja om igen. Kärlek som läker skam och tillkortakommanden. Det finns så mycket styrka att hämta i tron!

Ja, ett gränslöst liv är på många sätt destruktivt. Vi har vår frihet på många plan, men också begränsningar. Och det är gott. Det skall vara så. Det finns faktiskt gränser som öppnar upp mot en helt annan frihet.

Vad har du för goda gränser i ditt liv?

På vilket sätt är din tro till hjälp i moralfrågor?

Hur ser din rädsla ut, och vad gör du med den?

Några frågor att fundera på denna tisdag!

Gud välsigne dig!

Lina