Jag är ganska säker på att de flesta av oss någon gång har gjort någon form av personlighetstest. De finns på flera olika nivåer, från Facebooks ”vilken disneyfigur är du” eller ”om du vore en hundras, vilken skulle du vara”, till lite mer seriösa psykologiska tester som kan berätta om hur vi är som ledare, vilka våra främsta egenskaper är och vad som kan behöva arbetas på och så vidare.

Det kan vara ganska roligt att göra sådana tester, ta ställning till om man tycker att det stämmer och skratta åt resultat som att jag skulle vara en mops eller Askungen eller sånt. Men ibland kan jag undrar över om inte sådant också kan bli någon form av styrning. Och, om det är lite mer seriösa tester, kan man undra över vad som är målet med all denna självutveckling. Hur perfekt måste man bli?

Den kristna tron har inga personlighetstester. Visst talar vi om att vi har olika gåvor, som Gud har gett oss och som det är tänkt att vi skall använda oss av, men det finns inga manualer för hur man upptäcker dem, inga poängsystem och framför allt ingen rangordning i vilka gåvor som är bäst att ha.

Den kristna tron lär oss istället något annat: bortom dina personlighetsdrag, dina talanger och dina svårigheter, djupast sett och först och främst är du skapad och älskad av Gud. Det är vår djupaste identitet, själva grunden för allt det andra. Åtminstone är det vad Gud vill skall vara grunden för hur vi ser på oss själva och varandra. Du är skapad och älskad av Gud. Sug på de orden en stund!

Vår tro är också, till skillnad från de där självutvecklingsprogrammen, att vi inte är hela. Vi är bräckliga lerkärl, livet far fram med oss och gör oss kantstötta och buckliga, och det är precis så det skall vara. Utan sprickor kan inte ljuset komma in. Ofelbara fasader släpper inte in, vare sig Gud eller andra människor. Vi är inte hela - och det är gott så.

Prövningarna som möter oss i livet kan vara olika svåra, se olika ut och påverka oss olika mycket. Jag tror inte att det är Gud som prövar oss - orden som vi ber i Vår Fader om ”utsätt oss inte för prövning” kan lika gärna översättas ”håll oss borta från det som prövar oss”. Det är en bön om Guds ledning bort från sådant som är alltför svårt. Och en av dessa prövningar som de flesta av oss hamnar i, det är när vår tro sätts på prov. Tron som i tilliten, relationen till Gud. Men också tron som i vår egen tro på vår djupaste identitet som skapade och älskade av Gud.

Det finns så mycket som kan leda oss att tro något annat både om oss själva och andra, som får oss att tänka ”Gud älskar nog inte mig” eller ”Gud älskar nog inte dig”. Och, som så mycket annat här i livet som inte är bra, är de tankarna sprungna ur rädsla. Rädsla för de egna sprickorna, rädsla för att människor är annorlunda. Rädsla för främlingar och det vi inte kan förstå. Rädslans väg är oftast den enkla vägen, den som är lättast att ta. Men är det rätt? Det är något att fundera på.

Så har vi det där ordet Invocavit - han har åkallat mig - det andra temat för idag. Det hör väl samman med såväl prövningar som kärleken, för kallelsen - den kallelse vi djupast sett har av Gud - det är att leva i kärlek. Jesus säger ”ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra” (Joh 13:34). Älska varandra.

I vår tid och kultur är kärleken ofta förknippad med det där som symboliserar just alla hjärtans dag - geléhjärtan och rosor och glittrande ögon - men kärlek i biblisk bemärkelse handlar väldigt lite om romantik och pirr i magen! Istället är kärleken en hållning, ett val man gör, en väg man går. Vi måste inte, Gud kräver verkligen inte av oss, att vi skall gå omkring och känna romantiska känslor för varenda människa vi möter! Sådana känslor är för övrigt sällan ett val, utan något som bara kommer.

Nej, det Gud vill är att vi skall visa varandra respekt, förståelse, barmhärtighet. Att vi skall se och lyssna på varandra. Göra vad vi kan för att vara medmänniskor. Och det kan vi faktiskt välja! Den kärleken, den är vår djupaste kallelse som skapade varelser, som Guds avbild. Och vi väljer själva om vi vill svara på den kallelsen.

Allltså hör de där temana väl samman idag: prövningen, kallelsen och kärleken. Djupast sett är du skapad och älskad av Gud. Du är inte perfekt, du hamnar ibland i prövningar, och det är som det skall vara. Du är kallad att leva i kärlek, att följa Jesu ord om att föra hans kärlek vidare i världen. Och du väljer själv om du vill följa den vägen. Ett val du får göra varje dag. Amen.