Det var inte alls så våldsamt som benämningen antyder, åtminstone inte för mig. Jag sprang inte in i någon vägg, världen försvann inte under mina fötter och hjärnan kollapsade inte. Åtminstone inte då. Istället var det som när ett ånglok pustande saktar in i höjd med perrongen och slutligen stannar med en mäktig suck, eller som när man släpper en uppblåst ballong utan att ha knutit om änden. Först far den iväg med en väldig fart, men sedan tappar den liksom andan och faller ihop. Fjutt, så var det slut. Alldeles tömd på både energi och känslor fick jag åka hem från ett konfirmandläger som knappt hunnit börja. Tänkte att några dagars vila skulle göra susen. Det blev fyra månaders sjukskrivning på heltid, och mycket längre än så innan jag kunde jobba heltid igen.

Jag vill dock inte skriva om utbrändhet eller krockar med väggar, inte ens om pustande ångmaskiner. Men det är mot bakgrund av den erfarenheten som tankarna får bli till ord och kanske hjälpa någon annan på vägen. Det sätt på vilket jag behandlade både mig själv och människor i min omgivning var inte hållbart, inte kärleksfullt och inte Guds vilja. Därom är jag helt säker.

Men hur förändrar man en livshållning? Hur lär man sig ett annat förhållningssätt till livet? Under de år som gått har jag ägnat mycket tid åt att försöka tänka i nya banor, och ett ord utkristalliserat sig som viktigare och mer värdefullt än något annat. Användbart i alla lägen, vackert och fyllt av mening. Och det ordet vill jag skriva om: varsamhet. Om varsamheten och dess många användningsområden.

En snabb sökning ger vid handen att synonymer till ordet varsam bland andra är aktsam, mjuk, omtänksam och varlig. Ord som fyller själen med samma känsla som när man hanterar ett nyfött barn. Och det är väl där som vi börjar imorgon - hos barnen.