Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du?

Idag är det dop, och vi har samlats i kyrkan kring dopfunten av sten. Det finns två psalmer som är snudd på standard vid dessa tillfällen. Traditionen bjuder att vi sjunger Tryggare kan ingen vara, men de senaste åren har också en lite nyare psalm letat sig in och blivit en favorit bland föräldrarna, och det är Du vet väl om att du är värdefull. Det är inte svårt att förstå varför, för även om delar av texten möter kritik, så andas psalmen i stort såväl kärlek som omtänksamhet. Kanske är det också vad de nyblivna föräldrarna vill att barnet skall bära med sig under sin uppväxt och sitt liv; en medvetenhet om sitt eget värde och inte minst all kärlek som går att uppbringa som ett skyddande hölje runt en bräcklig kropp. Förmodligen är det vad alla föräldrar helst av allt vill ge till sina barn, antingen för att det är något som de själva saknat under sin uppväxt, eller för att de har upplevt genom egen erfarenhet hur oerhört grundläggande det är.

Nu står vi där, det drar sig mot slutet av gudstjänsten. Håret på det lilla barnahuvudet ännu fuktigt av dopvattnet, alla böner sagda och välsignelsen given. Vi sjunger om kärleken och uppgiften som väntar barnet i framtiden, kallelsen att vara människa och kristen, den kallelse som vi nog inte kan följa om vi inte bärs av just kärleken. Från Gud såväl som våra nära. Vandringen på dopets väg, den som just har börjat och som ingen av oss kan veta hur eller när den slutar. Men vi hoppas och ber, vi önskar det lilla livet och dess familj allt Guds goda i framtiden. Just nu är vi som inneslutna i ett alldeles särskilt ljus, en värme som kommer inifrån, och jag tror att många av oss anar något större än rummet och tiden som också det omsluter oss. Dopet öppnar ett fönster mot evigheten, men det förankrar oss också i tiden. I den här dopfunten har hundratals, om inte tusentals, människor döpts. De flesta små barn, men också en och annan konfirmand och vuxen. Oräkneliga antal människor har stått här i ljuset och värmen och önskat en god framtid åt det lilla (eller vuxna) livet.

I vår kyrka döps vi en gång. En enda gång i livet, sedan räknas det för all framtid. Det säger en del om hur viktigt dopet är. Inte så att nattvarden skulle vara mindre värd för att vi firar den oftare, inte alls, men tanken är att dopet varar ända in i evigheten. Det är som en väg som stakas ut, som vi inbjuds att vandra. Om dopet är en resa så är nattvarden dess färdkost – den behövs för att ge kraft och näring.

Oavsett vid vilken ålder vi döps, så tecknas korset tre gånger över oss - på pannan, munnen och hjärtat, och orden sägs: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge. Det är ord som berör mig mycket, särskilt när det handlar om barn. Du är kallad, fastän du inte ens kan säga ett endaste ord, fastän du inte kommer att ha några egna minnen av den här dagen, fastän du ännu inte förmår göra ett enda skapandes grand, så är du kallad av Gud själv. Och du rustas, inte minst med all den kärlek som du får av dina nära och kära och av Gud. Kärleken är viktig i sammanhanget. Människovärdet likaså.

Dopgudstjänsten är över. Församlingen packar ner sina kameror, lämnar tillbaka psalmböckerna och går till det väntande kaffet. En förälder frågar försiktigt om det går bra att blåsa ut dopljuset varpå jag svarar att det får de om de lovar att tända det igen – de är ju till för att användas – och vaktmästaren går för att hälla ut vattnet i den lilla tratt som leder det ner i vigd jord. Själv står jag i sakristian och funderar på om inte risken är stor att budskapet går samma väg. Livet är på många sätt som en radiobilbana, där vi törnar mot varandra och allt emellanåt är smått kaotiskt och färden verkar sakna riktning och mål. Kanske är det bara när vi står där, på mark som på något sätt är helig för oss, som vi påminns om dopets löfte: det finns en mening, det finns någon som följer dig, och för denne Någon är du oändligt värdefull. Viktig här och nu. Älskad för din egen skull.

Så möter mig i spegeln en trött blick. Dagen har varit lång och den har satt sina spår. Försöker sjunga psalmen inuti med blicken fäst i de där ögonen som är mina, men den vill liksom inte ta in. Börjar istället att tänka på luggen som behöver klippas, morgondagens högmässa och mjölken som jag inte får glömma att handla på vägen hem. Ger upp och sätter mig i bilen, kör några kilometer i tystnad. Suckar ”nähä, det måste gå”, och parkerar vid vägkanten. Vinklar innerbackspegeln och börjar om. Du vet väl om att du är värdefull...

Och någonting händer. Som ljudvågornas svängande när stämgaffeln slagits an, fast inuti. Om det där nu gäller barnen, och vi alla är Guds barn, så måste det också gälla mig. Och om det också gäller mig, så måste det vara något som jag tar på allvar. På djupet på allvar. Jag predikar om det ofta och har ingen aning om ifall det landar väl hos dem som lyssnar eller inte. Kan budskapet egentligen någonsin vara trovärdigt om det inte har sin grund i det egna 

hjärtat? Kanske måste jag börja tänka den tanken mer ofta, och agera utifrån den? Inte som en filosofisk hypotes, utan som något som får vara en grund i tillvaron. Kort sagt, det är kanske dags att börja leva som jag lär. Om inte annat så för att jag vill tro att det är så. Att jag är viktig och älskad och värdefull. Min församling, som jag älskar för dess mångfald och innerlighet – är jag inte skyldig dem det? Och min man, min familj, mina vänner?

Att vara ett Guds barn kanske inte enbart handlar om att höra till en stor och världsvid familj, det kanske också är precis så att vi är barn. Sköra, sårbara, i behov av varsamhet. Att vi har rätt att kräva det av våra medmänniskor, men också skyldighet att behandla både oss själva och andra på samma sätt. Allt vad ni vill... I en tid när människor går sönder på insidan av krav, stress och förväntningar, när så många förlorar sig i både inre och yttre krav, så kanske Jesus hade vänt på ordningen i sina ord:

Så som du behandlar andra,

så skall du också behandla dig själv.

Inte så att det inte finns människor som gott kunde lära sig av Jesu ord som de en gång sades, inte heller så att det är silkesvantarna som skall på. Jag menar inte den sortens varsamhet som är mesig och utan udd. Men nog är vi många som skulle må väl av ett skonsammare ok än det vi bär?

Den enda människa här i världen som du kan förändra är dig själv. Jag vet inte vem som sa det, men jag tycker inte om ordspråket. Nog tar vi intryck av varandra, nog kan vi allt förändras av vår omgivning, och därmed också förändra den? Men visst, all förändring måste börja i det egna. Och för den som driver sig själv till att vara någon annan än den hon är, den som dignar under tyngden av sitt eget och andras ok, kan mer varsamhet vara något som ger intryck inte bara på det egna jaget, utan också för andra. Det kan bli ett evangelium – ett befriande budskap.

Nu är det ju så med förändring, att det oftast inte sker över en natt. Det går inte att fatta ett beslut om en ny hållning i livet och sedan tro att det skall ge sig självt. Inte direkt, i alla fall. Ora et labora – be och arbeta – handlar kanske inte bara om munkars och nunnors sysselsättning i sina kloster, utan kan lika gärna tjäna som en påminnelse om varje människas utmaning om hon vill se en förändring i sitt liv. Be och arbeta, också med det inre livet. En ansträngning är det, och både övning och Guds hjälp behövs. Gud får göra sin del, så gör jag min. Vi hjälps åt.