I början av förra året var jag på retreat, och här är en av två texter som blev skrivna då:

Tramp, tramp, knirr, knarr, tramp.

Det är jämna ljud i ridhuset. Rytmiska, dova dunsar av hovar mot mjukt underlag, sadellädret som rör sig, hästens andetag och mina. Emellanåt en frustning. Någon enstaka instruktion från ridläraren.

Att börja rida igen var ett klokt beslut, och visade sig ha en oväntad bäring också på det andliga livet. Hästar – precis som alla djur – är brutalt ärliga och kräver också ärlighet av sin människa. Man måste mena det man säger, också på hästens språk. Inte så att ridningen innebär kadaverdisciplin eller militärisk exercis, inte heller bör man vara brutal eller högljudd. Men sann, och tydlig, det måste man vara. Och ta ansvar för att själv bete sig på ett sådant sätt att hästen har en chans att välja rätt, att vara sitt bästa jag. Det timslånga fokuset på ingenting annat än nuet och det som sker inom den stora manegens väggar är ren själavård. Att det dessutom råkade bli just sena söndagskvällar känns som en tanke. När jag kör hemåt på den smala vägen kantad av mäktiga granar är det med trötta ben och underbart tomt huvud – det känns faktiskt som om hjärnan fått sig ett uppfriskande dopp i en isvak.

Det var med ridningen i tankarna som jag for upp genom Småland, längs Vätterns östra strand och slutligen längs en vindlande grusväg hit till retreatgården för några dagars stillhet och tystnad. Det är bara några veckor kvar till fastans inledning, och i år mer än någonsin känns det som en Möjligheternas tid. En rastlöshet, en slags oro har rört sig inuti, och en längtan. Det är någonting som är på väg att förändras, som drar. Men vad, och vart? Det kanske veckorna av fasta från mediabrus och pockande ytlig tankeflykt kan få hjälpa till att svara på. Och som en inledning till fastetiden har jag nu valt att göra någon slags  andlig motsvarighet till det som inom dressyren kallas för halvhalt.

En halt är när hästen (och därmed också ryttaren) stannar upp helt. Men en halvhalt, det är som en ganska snabbt övergående paus mitt i steget, och den gör man för att förbereda hästen på något nytt; en ny riktning, en annan väg, ett förändrat tempo. Precis så hoppas jag att de här dagarna skall få vara – en förberedelse på något som kanske skall förändras. Ett sätt att öka den egna uppmärksamheten på att Gud kanske vill något annat än det som just nu råder.

Gud har aldrig varit de brinnande buskarnas eller delade havens Gud för mig, inte bombastisk eller högljudd (och för detta är jag tacksam, det hade nog trots allt varit ganska skrämmande). Istället är det i tystnaden, i lyssnandet och öppenheten för de små skiftningarna som Gud har varit där. Inte svag, utan liksom obeveklig i sin mildhet och överväldigande i sin försiktighet med mig. Ofta är det (även om jag inser hur barnslig den tanken är) som om jag anat ryckningen i Guds ena mungipa när jag motsatt mig hans vägar, och glittret av skratt i hans ögon. ”Ja, ja, vi vet båda att du kommer hit ändå till slut, men jag kan vänta”. Så nu gör jag en halvhalt för att se vart det bär. Anar att något är på väg att hända. Fast är det å andra sidan inte alltid det?

Du får vila här! Du behöver inte ta hand om någon annan! Du behöver inte vara trevlig, inte ta ansvar, inte småprata!

Orden som sägs vid den inledande samlingen är som balsam för en vintertrött själ. Inte för att andra människor brukar vara så värst mycket börda för mig, men ändå känns varje mening som just en börda som läggs av, nästan som om tyngden vore verklig och gick att mäta i gram och hekton. Jag får vila. Inte som ett något skuldmedvetet undandragande från plikterna, utan som en gåva som räcks. Tystnaden har egentligen inte börjat än, men stämningen i rummet kring brasan har förändrats, liksom förtätats som om var och en dragit in sina sociala tentakler och riktat sitt fokus inåt, mot centrum. Att vila till och med från andra människor, det är så märkligt men också så skönt. Och den välformulerade presentation som jag mentalt förberett mig på, där jag skulle berätta vem jag är och vad jag vill och önskar med den här retreaten, den efterfrågades inte. Så skönt! Jag börjar ana att den lilla skara människor som samlats kommer att skiljas som vi möttes: som främlingar. Främlingar som delat måltider, andakter och meditationer, men som inte delat det som till så stor del hör det vardagliga livet till: ord. Redan nu känns det fantastiskt och annorlunda. Jag behöver inte göra någonting, inte ens finnas för någon annan. Som livshållning, eller som ovald verklighet, vore det förstås fruktansvärt. Men för den här begränsade tiden är det välsignat. Du får vila här.

Efter aftonbönen, när vi lämnat kapellet och drar på oss våra vinterjackor och kängor och går under en snötung kvällshimmel längs det skottade stråket ner mot gästlängan, slås jag av en tanke: här är nog varsamheten som störst. Försiktiga händer vrider om nyckeln i låset, den mest vardagliga av rörelser görs med största medvetenhet och mjukhet; jackan hängs på galgen, skorna ställs på mattan, handen söker strömbrytaren. Inte genom ett medvetet beslut, utan som en del av ett märkligt skeende som jag själv har väldigt liten del i. Jag får vila här, också i medvetenhet om att saker sker ändå. Gud gör sin del.

Genom mörkret anar jag en stor vidd nedanför fönstret – Vätterns kalla vatten breder ur sig åt norr och söder, men också ner i djupet. Imorgon får jag se den både skrämmande och vackra sjön i dagsljus, och det skall bli gott att se.

Ha en fin dag!

Kram Lina