Idag är det den andra söndagen i fastan, då temat är Den kämpande tron. Ibland kan tron vara något man liksom får vänta på. Den andra av de två texter jag skrev under retreaten förra året har tema väntan, så den kanske kan få passa idag:

Under natten slår vädret om från frostig klarhet till lätt tö och vind. När gryningen kommer ser jag hur snön faller av tallarna i stora sjok. Den vidd som bara anades i gårdagskvällens mörker ligger nu öppen nedanför sluttningen; Vätterns vatten är en mosaik av nyanser i stålgrått och duvblått, och sjön är krabb. Över Visingsö och den västra sidan spricker molntäcket bitvis upp och målar mark och skog i varmare toner. Allting rör sig därute – det ser faktiskt ut som om själva den långsmala ön flyter runt bland vågorna.

Det är en märklig känsla att äta frukost i tystnad. Vi sitter alla tio runt ett och samma bord, och maten skickas runt enligt en väl genomtänkt ordning där ingen behöver gestikulera för att få det hen vill. Det går snabbt att lära sig denna enkla riual, men jag har svårt att veta vart jag skall fästa blicken. Aldrig har nog ett morgonmål ägnats så mycket tid och noggrann uppmärksamhet som här – i vanliga fall och därhemma tar det på sin höjd tio minuter. Men smakar gör det, betydligt mer än annars, och kaffet jagar bort den trötthet som en natts orolig sömn lämnat kvar i kroppen.

Efter frukosten är vi inbjudna till meditation i den stora salen med fönstervägg mot vattnet och himlen. Den fördjupade tystnaden och koncentrationen får tiden att på samma gång upphöra och jaga framåt i en rasande fart, och det är omöjligt att avgöra om vi suttit en hel dag eller bara en kvart. Trots att ryggen som alltid gör ont av stillasittandet, blir det ändå en vila och ett möte. Ingenting storslaget, utan fridfullt och kraftfullt på samma gång. Det är gott att återfinna den snåriga inre stig som leder till centrum där bönen bor. Inte den poetiska, av noga och vackra ord bestående bönen, utan den ordlösa känsla av tillhörighet som är den bön som kanske ständigt pågår djupast inom oss, även när vi inte själva är medvetna om det.

När stunden i det ljusa rummet är slut och den ömma ryggen får röra sig igen, ser jag med en känsla av skratt inombords att ikonen som nog var tänkt att vara fokus, men som jag helt missat fram till nu, föreställer Moses och den brinnande busken. Tänker på vad Gud svarar Moses i det mötet, när Moses vill veta vem som talar. Jag är den jag är. Orden är mångtydiga, men just nu tänker jag att Den som Är visar sig för oss människor på olika sätt och platser. Det är gott. Nu skall jag gå den branta stigen ner mot stranden för att se om Gud möjligen vill möta mig där. Också.

Vågorna slår in liksom på skrådden, de är inte höga men kommer tätt, och vattnet är klart som isvatten i en bringare om sommaren. Det här är en sjö som jag alltid hyst ambivalenta känslor inför, både kärlek och fruktan, bävan och förundran. Det kan blåsa upp fort här, och det är inte svårt att föreställa sig hur den steniga brant jag just vandrat nedför fortsätter ner i djupen så långt att inte ens tanken når dit. När jag som barn satt i fören på segelbåten under sommarens semestrar, var det djupen jag tänkte på just därute, mellan östsidan och ön. Här är det som djupast, så djupt att jag inte ens kan förstå det. Och av alla vatten man absolut inte ville falla i, stod Vättern högst på listan, för det var alltid oerhört kallt. Men jag har aldrig badat här, inte ens frivilligt.

När barndomsminnena kommit och gått, blir jag varse hur hårt vinters grepp är om landskapet. Söder om stranden är en mjukt rundad bergknalle som skymmer sikten täckt av ett tjockt lager is som en hätta. Och norrut, där kala lövträd växer ända ner mot vattnet, är varje gren nedtyngd av stora draperier av is. Det måste vara oerhört tungt, och det är märkligt att inte grenarna gått av. I snön syns spår från ett rådjur. Undrar vad det hade för ärende hit? Kanske söker sig även rådjur ibland till avskilda platser för att beundra utsikten och fundera?

Blicken vänder åter mot sjön. När en våg närmar sig stranden och reser sig uppåt, blir för ett ögonblick dess framsida som ett lågt och brett fönster som gör bottnen synlig som genom ett naturens eget förstoringsglas. Bottnen består helt av runda, slipade stenar i rött, brunt, grått, svart och vitt, och de blir allt större ju längre ut man tittar. Våg på våg, ett ögonblicks insikt i vattnet, och sedan nästa. Länge, länge blir jag stående och beundrar synen. Det är något med det flyktiga i kombination med rytmen och ljudet som fördjupar lugnet inuti. Och av någon anledning kommer jag att tänka på Symeon.

Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid,

som du har lovat.

Inte bara rådjur, utan också räv har gått stigen ner mot sjön. Nu följer jag de spåren bakåt och tar en annan väg tillbaka, en oskottad vandringsled som är nästan obegripligt brant. Efter halva stigningen råder darr i benen och smak av järn i munnen, och hjärtat slår hårt. Det blir till att stanna ofta och hämta andan. Vänta in en lugnare puls, krafter till resten.

Att vänta. Ordet ger så många associationer, från det otåliga köandet vid en kassa där det verkar stå still till den lugna handens strykning över en mages rundning vari det nya livet växer. Längtan efter vår, efter ledig tid, efter den älskades steg i dörren. Väntan kan rymma så mycket. Vara en vila eller en tyngd i bröstet.

Vi får aldrig veta hurdan Symeons livslånga väntan var, kanske rymde den lite av alla känslor. Måhända också tvivel, när år lagts till år och fårorna i huden djupnat alltmer. Skulle han, trots allt, inte få se Messias? Vad blev det av Guds löfte?

En av de vackraste psalmer jag vet handlar om väntans goda, om tålamod och tillit till att allting har sin gång.

Vila i din väntan

stilla mötet sker.

All din stora längtan

Herren hör och ser.

Vila i din väntan. En konst som är ack så svår, men väl värd att öva sig i. Mindfullness när den är som störst utmaning – det är inte när livet är fullkomligt och vackert som det är svårt att stanna upp och ta vara på tiden, utan alla stunderna däremellan. När oavbrutet regnande har gjort vägen lerig och blöt, och ingen sol eller vind vill komma och torka upp marken. När allting verkar vara gråtrist, ändlös vardag, och Guds frånvaro närmast påtaglig som ett stort gapande hål i tillvaron. När orden saknar mening och bönen riktning. Vila i din väntan. Ingenting varar för evigt, allting är i ständig förändring om än ibland så långsamt att det knappast märks. Och det mesta här i livet är värt att vänta på, om än inte på ett sådant sätt att väntanstiden inte räknas. I Dag Hammarskjölds Vägmärken står det:

Nuet är meningsfyllt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid.

Och dess innehåll är vårt innehåll i nuet, det varmed vår tomhet fylles om vi förmå att taga emot.

Ej såsom bryggan till en framtid. Jag tror inte att Symeons hela liv var en ändlös tid utan mening fram till den dag han fick hålla Jesusbarnet i sina armar. Han måste ha älskat, växt, förundrats och haft många goda och många utmanande dagar innan dess, så som vi alla har. Och när så dagen kommer då väntan är över, är allt fullbordat och han känner att han är mätt på liv och längtar hem. Är det inte det slut vi önskar oss alla? Att få se Gud bortom allt tvivel och så få gå hem i frid?

Strax innan brantens krön bryter solen fram. Trots kylan känner jag hur strålarna värmer ryggen genom jacktyget – vi går långsamt mot vår. Ett kort ögonblick tappar jag balansen och famlar utan att titta med armen ut åt sidan. Handen finner något och griper tag. Förunderligt nog är det en redan avbruten gren, alldeles rak och med perfekt längd för att kunna tjänstgöra som vandringsstav åt resten av färden. Alldeles utan att tänka på det bryter jag tystnaden och brister ut i ett häpet: Oj! Tack!

Jag önskar dig en fridfull, välsignad söndag!