Uppvuxen som jag är i en liten by på det småländska höglandet, som en av väldigt få svenskkyrkligt engagerade ungdomar i församlingen, var hela ungdomsrörelsen något som jag hörde talas om först i snudd på vuxen ålder. Om Kyrkans Unga eller vintermöten, läger och lovsångsgudstjänster visste jag ingenting. För mig var lovsången den psalm i början av gudstjänsten där man stod upp och stämde in efter det att prästen sjungit sitt ”ära åt Gud i höjden”. Någon ”ropa till Gud” eller ”du är helig, du är hel” hade jag aldrig hört, och när jag väl hörde dem var de redan gamla. Det måste te sig helt obegripligt för den person i min ålder som själv har varit engagerad hur man kan missa en sådan sak, men så var det. Och faktum är att jag inte tror att jag skulle ha trivts i de sammanhangen om jag råkat hamna där liksom i ”rätt ålder”. Jag hade nog känt mig främmande, gammaldags och udda.

Nu däremot, nu stortrivs jag i lovsångssammanhang, den slags lovsång som nog somliga skulle kalla ”frikyrklig”. Det tog lite tid att vänja sig vid avsaknaden av agenda eller ibland ens någon särskild ordning, vid det faktum att lite vad som helst kan hända, och jag behövde också komma till insikt om att även om andras lite mer karismatiska religiösa uttryck äger rum i ett sammanhang där jag befinner mig, så betyder det inte att jag måste anamma samma uttryck för att få vara där. Att det är bra som det är, att vi är olika. Det finns ingen anledning att bli rädd eller nervös. Vi sjunger och vi ber, var och en på sitt sätt, på sitt språk så som vid den första pingsten. Mångfalden berikar. Dessutom är det nyttigt och uppfriskande att få känna sig som en konservativ gammal stofil ibland, jag som så gärna tänker mig själv om att vara såväl ung som radikal. Allt beror förstås på vad man jämför med!

Nu har Svenska kyrkans unga årsmöte i en kyrka i närheten, och kvällens lovsångsgudstjänst är, liksom alla gudstjänster alltid är, öppen för den som vill komma. Jag vill vara där, helt utan uppgift och bara få vara en del av det hela. Där finns ett band, trummor, gitarr och bas och ett sångarteam som stöttar med stämsång och mycket inlevelse. Några noter brukar inte förekomma och så heller inte nu, så det gäller att hänga med i känslan och lyssna in de andra om man inte kan sångerna.

Jag kom i god tid och satte mig längst bak i den lilla kyrkan, som nu några minuter efter utsatt tid är fylld till brädden. Trots att jag bara är dryga 30, tillhör jag en av de äldsta i den gudstjänstfirande gemenskapen, vilket knappast hör till vanligheterna i andra fall. Det är uppiggande, liksom det faktum att jag i mina gamla jeans och en tunika dessutom är mest välklädd. Här är det ungdomsmöte, då är det mysbyxor och slitna t-shirts som gäller!

Känslan av att vara en udda fågel försvinner ganska snart när sången börjar. Några sånger kan och älskar jag, andra blir till nya bekantskaper. Här råder ingen blygsel, man sjunger för full hals och om det råkar vara en sång som majoriteten tycker extra mycket om blir antalet repriser närmast oändligt. Glädjen och stämningen vibrerar i luften, det är varmt och ont om syre men alldeles underbart. Vi har samlats kring minsta gemensamma nämnare, vår längtan efter och kärlek till Gud, och det är ingen liten sak.

Efter en dryg timmes sjungande, ljuständning, bön och delande av bibeltexter börjar det dra sig mot slutet. En av ledarna kungör att nästa sång är en som vi nog känner till allihopa, men han säger inte vilken den är utan anger bara takten: 105 bpm. Jag begriper förstås ingenting, men i kyrkorummet stiger ett unisont tjut av glädje och ungdomarna ställer sig upp och viftar med händerna i luften. När bandet börjar spela, springer några fram till altaret och ställer sig med armarna om varandra och stampar takten hårt i golvet. Sången är ny för mig, väldigt glad och med en text som handlar om kärleken till Gud och Guds verk, det tema som så ofta genomsyrar lovsångerna. Jag kommer på mig själv med att känna mig gammal, fast på ett bra sätt, och ber så med hela mitt hjärta att dessa fantastiska ungdomar som jag inte känner skall få behålla sin frimodighet, sin tro och starka gemenskap. Att den skall få fortsätta att bära dem. Att kyrkan skall få vara en given plats för dem också i framtiden. För deras skull, men också för kyrkans.

Efter gudstjänsten far jag hemåt med sångerna klingande i huvudet. Texterna och melodierna vill inte släppa taget, och jag är både glad och upplyft, ja rentav tacksam över att vara jag! Lovsången har en märklig förmåga att studsa tillbaka på den som sjunger. Texternas tilltal är nästan alltid direkt till Gud (så som den ”traditionella” lovsången också är), och de är just lovsånger. De vill sjunga Guds lov, berätta om allt det goda Gud ger och är och gör. De ger uttryck för tacksamhet, beundran, förundran, kärlek och tillhörighet. De handlar om hur fantastisk och underbar Gud är, och om man sjunger dem tillräckligt länge och inlevelsefullt är det som om Gud svarar med samma ord. Ja, Gud är fantastisk. Jag älskar Gud. Och Gud älskar mig! Jag är fantastisk! Kanske är det bönesvar när den är som bäst.

Det är ganska långt ifrån den underdåniga, djupt till stoftet böjda människosyn som alltför ofta har präglat vår kyrkas historia, och en typisk reaktion mot all denna lovsång och härlighet skulle väl vara: ”passa dig så att du inte blir högfärdig!”. Men den risken tror jag är ganska liten, särskilt om glädjen och frimodigheten har sin grund i kärleken till Gud. Det jag såg i ögonen hos de dansande ungdomarna där framme vid altaret var inte förhävelse, inte dömande över de andra medmänniskorna. Jag såg människor som för en stund fått släppa taget om den där ständiga jämförelsen med andra, människor som var öppna för varandra och kanske rentav kunde ana Gud också i den andre. Och om inte det är ett alldeles fantastiskt underverk, då vet jag inte vad som är det. Som så ofta annars, har vi också här något stort att lära oss av de som är yngre.

Hur ser lovsången ut i ditt liv? Vad vill du tacka Gud för att du har, är, gör eller vet? Det kan vara en god andlig övning idag! Lycka till!