Till en av sommarens många välsignelser hör Sommarpratarna. I detta radioprogram medverkar människor från alla möjliga sammanhang, och för en gångs skull är tiden inte snävt begränsad, utan utrymme ges till såväl bredd som fördjupning. Man vet sällan var det skall landa när man slår på radion. Ibland går sändningen spårlöst förbi, ibland bär man den med sig länge. Somligt stannar kanske kvar för alltid.

Rabbi Morton Narrowes program för några år sedan var ett sådant som jag kommer att bära med mig. Han talade om många saker, men det som inte ville släppa taget var hans ord om hur det faktum att vi är skapade till Guds avbild både är en välsignelse och en utmaning. Av Gud har vi fått färdigheter och talanger som vi kan bruka för att bli den person vi skulle kunna bli. Alltför sällan gör vi detta, och häri ligger vår största synd, enligt rabbi Narrowe. Här missar vi målet, poängen, med våra liv.

Om det nu är så - varför antar vi inte Guds utmaning? Kanske har det med någon slags falsk ödmjukhet att göra, att inte vilja förhäva sig genom att se och ta tillvara det vi fått. Fast riktigt så enkelt tror jag inte att det är. Kanske handlar det om rädsla?

Nelson Mandelas berömda installationstal i Pretoria 1994 rymmer många tankar och värdefulla ord. Det kanske oftast använda citatet börjar med orden:

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Det är vårt ljus, vår kraft, som skrämmer. Om man är stark måste man vara snäll säger Bamse. Med styrka följer ansvar, inte minst för det egna livet. Kanske också för att utforska de gåvor och färdigheter som Gud har gett oss. Bruka dem till det bästa. Men kanske är det också enklare för oss att undandra oss ansvaret genom att tänka att vi är små, att vi inte klarar av, att vi inte kan svara upp mot uppgiften.

Det händer att jag får käftsmällar. Oftast är de inte bokstavliga, tack och lov, utan kommer i form av lästa eller sagda ord som träffar precis rätt. Det går inte att värja sig från sådana smällar, de måste få ge intryck. Forma och ge riktning. När jag för första gången läste Mandelas tal, var det av en ren slump. Under en av sommarpraktikerna hade jag fått låna ett kontor och en dator för att kunna skriva predikan inför söndagen. Det gick trögt. När tankarna vandrade följde blicken med dem, och överst i en pappershög på skrivbordet låg den här texten. Pang! Rakt in i hjärtat gick de, lite ont gjorde det, men framför allt var det ord som gav just riktning och styrka.

Du är ett barn av Gud.

Att du leker liten förbättrar inte världen.

Allra längst bak i min gudstjänstpärm har orden funnits sedan dess. De hjälper mig när jag känner att jag är för liten, kraftlös och okunnig för att klara av kommande uppgifter. Ger stadga, uppmuntran, mod. Tar i anspråk. Men mellan raderna finns också rabbi Narrowes ord: Gud har skapat dig och gett dig gåvor att bruka. Så gör det! Utforska, fundera, undersök vad just dina gåvor är.

När vi tänker på gåvor, så är det nog vissa talanger som känns mer relevanta än andra. En vacker sångröst, talang för att måla eller skriva poesi kallas ofta för gåvor. Men Guds gåvor är nog allt mer mångfaldiga än så. Som ett avancerat lapptäckesmönster finns de där. Några lappar kanske inte ser så mycket ut för världen, men de är avgörande för helheten. Och det är kanske trots allt inte vår sak att bedöma vad som är mer värt i sammanhanget, vi som har ett ”mitt i alltihop”-perspektiv. Guds överblick får gälla.

Att bli tagen i anspråk. Ibland hör jag människor berätta hur fantastiskt det varit att få komma in i kyrkans verksamhet, att bli efterfrågad och få en uppgift. Visst kan det också i kyrkans värld bli för mycket av den varan, visst kan man bli uppslukad och utbränd av att bli tagen i anspråk. Det är viktigt att veta var gränserna går. Gud har gett mig den här gåvan, men inte den här. Den gåvan har någon annan. Det är inte meningen att jag skall göra allt. Var sak har sin tid, och det är inte alltid tid för allting. Också här blir varsamheten viktig, både för den som tar och den som tas i anspråk.

Du är skapad, älskad, välsignad och kallad av Gud! En god tanke att fundera över denna dag.

Kram!