Det finns många fördelar med att växa upp på landsbygden, och en av dem är att det inte är så mycket ljus. Visst fanns det gatlyktor också i vår lilla by, men den sista biten av vägen ner till stallet – en väg som jag promenerade morgon och kväll under i stort sett hela uppväxten – var mörk som en kolsäck under vinterhalvåret. På båda sidor om den slingrande grusvägen bredde åkrarna ut sig. Stora var de (åtminstone med småländska mått mätt), och skogen tog inte vid förrän långt borta. Det öppna landskapet gjorde att himlen blev vid ovanför, och avsaknaden av elektriskt ljus gjorde himlavalvet än mer imponerande än vanligt.

Jag har väl aldrig varit direkt rädd för mörkret, men det måste erkännas att jag oftast inte heller var så värst kaxig där jag gick. Det kändes utsatt att gå där, särskilt när skörden var över och inga havrefält kunde göra mig sällskap längs vägen. Det var med en lättnadens suck som jag kom fram till den gamla grånande ladan som var vårt stall och fick tända ytterbelysningen och få sällskap av några kvälls- eller morgonhungriga hästar.

Räddningen kom på gymnasiet. Av alla tillval som fanns, valde jag astronomi. Egentligen var väl inte den kursen avsedd för elever på yrkesförberedande program, men jag tyckte att det var spännande och fick vara med. Astronomikursen innebar att vi fick lära oss att hitta på himlavalvet. Första stjärnbilden vi fick i hemläxa var Svanen. Stor är den, och ganska lätt att hitta var det sagt. Den augustikvällen var det stjärnklart, och plötsligt blev det en fördel att gå där på den mörka vägen mot stallet. Bland alla miljoner små ljuspunkter fann jag mönstret som bildar det stora korset som är en del av Svanens kropp. Och det var bara början! Varje tidig morgon eller sen kväll som jag gick där övade jag stjärnbilder. Lyran, Cassiopeia, Björnvaktaren, Delfinen...

Även om himlen var molnig, så tittade jag upp och föreställde mig var stjärnbilderna skulle vara. Försökte se för min inre syn hur det som för oss ser ut som himlens rotation kring Polstjärnan (fast det ju i själva verket är vi som rör oss) fick de övriga bilderna att dansa runt, runt i en oändligt långsam ringdans. Det som förut hade varit en orosvandring blev till en upptäcktsfärd, och mörkret var min bästa vän. I augusti kan man, om man har tur, få se Skorpionens röda jätte Antares lågt i söder. Det är en mycket vacker stjärna.

Att läsa astronomi förde också det goda med sig att vi fick lära oss om universums storlek. Om vårt lilla solsystem som är en pytteliten droppe i ett enormt hav fyllt av stjärnor och planeter förvisso, men till största delen tomrum. Jag tror inte ens att den bäste astronom i världen riktigt kan greppa hur stort det är, vi är helt enkelt inte skapade för det. Alla beräkningar blir bara till ogreppbara tal, abstrakta och obegripliga. Och det är nog precis som det skall vara.

Men oavsett intresse för eller kunskap inom området astronomi, så kan vi nog alla gripas av förundran när vi lyfter blicken mot en klar natthimmel någonstans där artificiella ljus inte stör. Förundran, och kanske bävan. Så små, så obetydliga att vi knappt finns till är vi i universums ögon. Mindre än stoft. Det är en hisnande, och ödmjukande, tanke. Men den väcker också frågan om Gud, den Gud som skapat allt detta, verkligen kan finnas till för varje liten människa. Universums Gud måste vara stor, allomfattande, onåbar. Skulle denna lilla varelse som är jag verkligen vara betydande, ens det minsta lilla grand, för en Gud som bär upp hela världen? Skulle jag vara värd den minsta gnutta omsorg från den som håller galaxer, nebulosor och otaliga solsystem i sin hand? Tanken svindlar. Det måste den göra.

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,

månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,

en dödlig att du tar dig an honom? (Psaltaren 8:4-5)

Psalmisten kan inte ha vetat någonting om andra galaxer, om exoplaneter eller ens avståndet till vår egen stjärna, ändå var det som ögonen sett om natten nog för att ställa frågan. Kan stjärnhimlens Gud vara en Gud som också finns till för dig och mig?

Ja. Det är det korta, trotsiga svaret. Inom mig brottas känslan av obetydlig litenhet med känslan av att vara obestridligt viktig för Någon, och den senare handlar inte bara om det budskap som hamrats in under alla barntimmar och konfirmandsamlingar jag varit med om. Det bottnar också i en erfarenhet, i stunder av nåd som ord inte kan beskriva, men Närvaron varit påtaglig. Ja! Hela skapelsens Gud är också Gud för varje liten del av samma skapelse. Varje bön, varje andetag, vet Gud om. Varje fena som plaskar i minsta insjövatten, varje hov som skrapar i dammet på savannen. Vartenda stoftkorn som rör sig i en bana kring en avlägsen himlakropp, pulsarens jämna rytm, den mörka materians hemlighet – allt är Guds verk, och allt Guds verk har Guds omsorg. Också du och jag.

Vad är en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,

med ära och härlighet krönte du honom.

Universums storslagenhet och människans litenhet, människans storhet och vår världs begränsningar. I skärningspunkten mellan dessa två perspektiv får vi leva. Människan, skapad med enorm fantasi och tankeförmåga, men samtidigt medveten om sin sårbarhet. Det är en välsignelse och en utmaning för tron att veta något litet om rymden. Men mest av allt utmanar det våra perspektiv. Just därför tycker jag att det borde ingå i den teologiska utbildningen att läsa en smula astronomi.

Det är augustikväll, och jag och maken har tagit oss till bryggan i sjön dit ljuset inte når. Ikväll infaller perseiderna, det regn av stjärnfall som kommer sig av att jorden i sin bana passerar ett moln av grus. Varje litet korn som faller in i atmosfären brinner upp, och så blir stjärnfall till. Med lite tur och stjärnklar himmel kan man få se över hundra i timmen. I år har vi haft tur, inte ett moln som skymmer och månen går inte upp på flera timmar än. Sjön ser ut som en skål med stjärnor, och där vi ligger på rygg på bryggan bredvid varandra ser vi allt – ikväll är det lönlöst att försöka uttyda några stjärnbilder. Det är helt enkelt alldeles för klart.

Där! Såg du?

Ja, den var stark. Och där!

I öster, precis över horisonten, lyser himlen upp då och då av kornblixtar. Det åskar över Öland, men hit når inte ljudet. Här är det alldeles tyst. Bara våra förtjusta utrop stör friden. Så småningom slutar vi prata. Ligger bara där, alltmer frusna, och tar in. Storheten. Avstånden. Det ogripbara. Det svindlande.

Man kan inte stanna där för alltid, i storslagenheten. Världen måste få vara lagom ibland. Och det ena perspektivet utesluter inte det andra.

Jag kommer att tänka på en dröm som jag hade. Vad den handlade om minns jag inte alls, men på väg upp ur sömnen hörde jag en röst. Tydlig och stark var den, en mansröst, och det den ville säga var som en konklusion, en sammanfattning av det drömda. Rösten sa:

Och det var därför som Gud skapade det världsliga, för att det andliga skulle ha något att luta sig mot.

Jag begrep det inte, var nästan lite full i skratt när jag vaknade, men skrev upp det. Nu, under stjärnorna, tänker jag att det kanske handlar om att vi skulle förlora förståndet om vi hela tiden tänkte på Skapelsens storhet och vår egen litenhet. Och att vi å andra sidan skulle få hybris om vi hela tiden tänkte på oss själva som ”nästan som en gud”. Perspektiven får spegla sig i varandra och göra vår självbild dynamisk. Kanske rentav balanserad när det är som bäst.

Vi ställer oss upp och börjar gå mot parkeringen. Just innan vi öppnar bildörrarna och innerbelysningen tänds, far ännu ett ljusstreck över himlen. Det är starkt, nästan så att bilden fastnar en stund på hornhinnan. Inombords tackar jag för evighetsstunden, och för att jag får återvända till ett vardagsperspektiv. Nu skall det bli riktigt gott med en kopp te. Och en aftonbön.