Det är svårt att klä det heliga i ord. Somliga menar att det inte ens är något som vi skall försöka oss på, eftersom orden bara förminskar och begränsar. Ändå är Bibeln full av försök att beskriva vem Gud är, hur Gud visar sig och hur Gud tas emot. Underförstått är till och med Bibelns berättelser begränsade av orden, av språkets tillkortakommanden och den mänskliga fattningsförmågans. Trots gränserna måste vi berätta, tror jag. Om inte annat så för att tron och Guds tilltal riskerar att bli något som hör historien till. Gud talade till Jeremia och Hesekiel, Jesus till Sackaios och Maria från Magdala. Men tilltalet slutar inte där! Gud verkar också nu. Ofta på de mest märkliga sätt och i de mest oväntade sammanhang.

Nu är det första advent, kyrkans nyår, och en festlig mässa har förberetts in i minsta detalj i den stora kyrkan. Dryga hundratalet själar har samlats, körerna har övat och konfirmanderna har sina särskilda uppgifter. De gamla, vackra nattvardskärlen som bara används vid särskilda högtider står beredda under kalkklädet, som även det är gammalt och vackert broderat med en pelikan som matar sina ungar med sitt eget blod. Bered en väg för Herran! sjunger vi till mäktiga orgeltoner. Allt är bäddat för en högmässa utöver det vanliga, endast en liten detalj fattas: en pigg präst. Jovisst, prästen är där minsann, men hon är trött. In i märg och ben. Så trött att inte ens de efterlängtade psalmerna och stämningen kan göra intryck. För lite sömn och för mycket att göra under för lång tid har krävt sin tribut. Varje punkt i agendan som klaras av blir till ett steg närmare målet: att få åka hem. Dra täcket över huvudet och glömma alltihop. Tacka Gud för att det kommer fler år, att allt inte hänger på denna enda mässa. Om nu församlingen fortfarande vill ha sin präst kvar efter denna katastrof.

Det går som i slow-motion. Evangeliet läses, predikans ord känns som någon annans – har jag verkligen skrivit det här? Hur kunde jag vara så dum? Och har inte meningar liksom fallit bort i texten? Det blir offertoriepsalm och dags att duka nattvardsbordet. I huvudet snurrar självkritik, besvikelse över det egna tillkortakommandet och skam över att det inte går att skärpa till. Brytoblaten läggs på paténen, kalken fylls med vin och prefationen sjunges – möjligen något mer långsamt än vanligt. Också nattvardsbönen verkar konstig. Har jag verkligen fått med allt?

Det är vid själva måltiden som det händer något. Det är som om stämningen förtätas där innanför altarringen,  luften blir annorlunda. Duklag efter duklag knäfaller och tar emot gåvorna, gamla och unga, vänner och främlingar, och det är som vore vi innanför en kupol av värme och Närvaro. Kärlek och en mildhet så stark att all självkritik far all världens väg. Inför detta kan jag inte ha några åsikter ens om mig själv, det är Nåden och den kan bara tas emot.

Gräm dig inte inte över att orden fattades dig idag, grunna inte på sömnbrist och att du inte är så skärpt som du ville vara. Det är ju ändå här, bortom orden, i den enkla måltiden som jag finns. Det är det här det handlar om!

Jag hör inte orden, men känner dem. En mild bris, en Gudsvind som en smekning mot kinden. Bokstavligen. Tröttheten övergår i förundran och en känsla av att det här, det är något att vårda i minnet. Att hantera varsamt. Att minnas andra gånger när jag är tillkortakommen och trött – för jag kan nog inte förvänta mig en sådan upplevelse varenda gång. Kanske aldrig mer. Just därför måste den sparas djupast i hjärtat och aldrig glömmas bort. Jag märker att jag ler där jag går runt altarringens insida och säger gång efter annan: Kristi kropp för dig utgiven. Och varför inte le? Det är ju trots allt ett fantastiskt budskap.

Såhär i efterhand, när tid har lagts mellan då och nu, kan jag se att någonting förändrades där. Inte radikalt, men lite grand. En skiftning i nyanser, ett lite mjukare ljusfilter lades över mina tankar om vad Gud vill att jag skall göra, och vilka krav som är rimliga att ställa på mig själv. Och ett än starkare ljus över hur stor, hur mild och hur ödmjukande Guds nåd kan vara en råkall söndag i början av december. Den finns där. Också för en utmattad präst.

Ha en riktigt fin dag!

Kram Lina