Den här hösten har jag börjat med en god vana för omväxlings skull, och det är att lyssna på morgonandakten i P1. Några minuter av tankar och bön inför den nya dagen, det är verkligen oerhört värdefullt. Och en av dessa andakter nu i höst handlade om träd och trädgårdar. Om att det ofta, åtminstone förr, fanns en stark religiös tanke med hur trädgårdar och parker var anlagda, och att det kunde vara en slags andakt att vandra på de här platserna.

Att vandra på kyrkogården, som ju är en slags trädgård, en ”Guds åker” som den kallas ibland, kan vara oerhört andaktsfullt. Men en sak som jag aldrig tänkt på och som jag fick lära mig på den där morgonandakten, det är att själva gångarna rymmer ett budskap. Ofta är de raka, och gångarna korsar varandra. Det ser ju snyggt och prydligt ut, men det är ju också så att gångarna när de möts just korsar varandra, de bildar ett kors. Den väg vi går, det är korsets väg, och själva gångarna vittnar om det.

Korsets väg, det är ofta lidandets väg. Jesus berättar om det i evangeliet för idag, om fattigdom, sorg, hunger och förföljelse. Även om lidandet kan se olika ut för olika människor, så går det inte att leva ett liv utan att någon gång mötas av svårigheter. Men korsets väg är också hoppets väg! ”Saliga är ni”, säger Jesus. ”Er tillhör himmelriket”.

Jag tror att Jesus vill påminna oss om att även om livet är svårt, kanske rentav känns meningslöst ibland, så finns det alltid hopp. Inte minst i sorgen. Jesus gick korsets väg, bokstavligen, för att vi skulle få evigt liv. Det är vårt hopp, vår tro och vår styrka. I konfirmationsgudstjänsten säger man ”detta är den tro vi är döpta till. I den får vi leva och dö.” Det är kraftfulla ord. Hur slingrande och krokig vår egen livsväg än är, så finns korsvägarna där som en påminnelse om att det finns något mer, något större och starkare.

Döden kan vara något som skrämmer oerhört. När man frågar människor om vad deras största rädsla är, så är det ofta någon nära anhörigs död man nämner. Och döden är förstås skrämmande eftersom den är så definitiv, och att gå igenom sorg är något av det svåraste vi måste göra som människor. Och ingenting kan väl hota ens tro så som rädslan. Som biologiska varelser är det naturligt att den första instinkten inför ett hot är att försöka fly, men döden kan vi ju faktiskt inte komma undan - vare sig vår egen eller någon när och kär.

Men om vi inte flyr, utan istället vågar stanna upp inför de existentiella frågorna, möta den där rädslan, så tror jag att det kan vara oerhört värdefullt. Inte minst kan det vara en hjälp att prioritera i livet, att skilja viktigt från oviktigt. Att få sunda perspektiv. Och i de tankarna så hamnar man förr eller senare vid en gräns, där förnuftet måste släppa taget och tron ta vid. ”Detta är den tro vi är döpta till, i den får vi leva och dö”.

Ikväll har vi samlats för att minnas, tända ljus och tacka för de människor som lämnat oss. De människor som, liksom vi, vandrat livets korsmärkta väg och vidare in i evigheten. Och när vi går här ute på kyrkogården, eller någon annanstans där vägar möts, kan det få vara en andakt där vi odlar hoppet.

Hoppet, som viskar att tillvaron är så oändligt mycket större än vad vi kan fästa i ord eller tankar - livet är inte bara här och nu, rum och tid, utan sträcker sig mot helt andra dimensioner, dimensioner som hör längtan till, som hör kärleken till, som hör Gud till. Det är den tro vi är döpta till. I den får vi leva och dö. Amen.

Ha en fin dag!