Häromveckan var det ett gäng konfirmander i kyrkan. I vanliga fall i vårt pastorat brukar de få en lapp där de får skriva vilket som var söndagens tema, liturgisk färg, vilken psalm de tyckte bäst om och så vidare, men just den här dagen så var lapparna som bortblåsta och det fanns inte tid att springa och hämta nya. Istället bad jag dem att formulera en fråga om gudstjänsten, typ "varför gör vi så", "vad sade du där" eller liknande. Så firade vi gudstjänsten, och efteråt möttes vi i sakristian för att gå igenom frågorna. Det hela var mycket spännande, där var frågor som "varför ber vi alltid Vår Fader?" (därför att Jesus sa att det är så vi skall be), "varför sjöng vi sista psalmen med rörelser?" (därför att det var en gudstjänst med små och stora, och barn lär sig lättare om det är rörelser till orden) och "varför ringer vi i klockorna" (för att kalla till gudstjänst, men också när det är tacksägelse för någon som har dött). Och så var det dags för den sista konfirmandens fråga. På hans lapp stod "är jag välsignad nu?". Lite kaxigt sådär, men samtidigt kanske det fanns en uppriktig undran i orden. Är jag välsignad nu?

 

 

 

Den aronitiska välsignelsen, den har vi med i precis varenda gudstjänst, både på söndagarna och vid dop, vigsel och begravning. Och konfirmation, förstås. När jag i ett annat sammanhang frågade några trogna gudstjänstfirare om det är något särskilt de längtar efter eller ser fram emot under gudstjänsten, så var just välsignelsen något som lyftes fram som viktigt eller rent av det viktigaste. Och jag kan hålla med, det är gott att få höra orden, gott att få ta emot dem. För mig som präst är det fantastiskt att få ge dem, för om man skall vara lite petig så är det bara prästen som får säga "välsigne dig" i gudstjänstsammanhang. Under alla praktiker och all tjänstgöring man gör under utbildningen, får man istället använda formen "Herren välsigne oss". Därför var det en stor dag i början av den första terminen på Pastoralinstituet, då vår liturgilärare ställde till med välsignelseövning. Fyra och fyra fick vi ställa oss upp och öva på att välsigna, pröva på de olika sätten man kan hålla händerna på och hur vi ville betona orden. Det kändes verkligen som en milstolpe den dagen, som om verkligheten att få arbeta som präst var riktigt nära (vilket den ju också var), och när jag for hem var jag alldeles uppfylld av glädje efter att under nästan en hel timmes tid ha fått ge och ta emot välsignelsen. Ja, det var stort.

 

 

 

 

Välsignelsen kallas den aronitiska, eftersom det är den välsignelse som Gud ger Moses att förmedla till Aron, du kan läsa om detta i fjärde Mosebokens sjätte kapitel. Välsignelsens avslutning "i Faderns, Sonens och den helige Andens namn" har förstås tillkommit senare, men de första orden är åtminstone 3 000 år gamla. Förmodligen äldre än så. Tänk, att välsignelsens ord på jordens alla språk har klingat i alla möjliga sammanhang i över 3 000 år! Det är så att det svindlar. När du hör de där orden i en gudstjänst, länkas du in i en kedja av miljoner och åter miljoner människor som har hört och berörts av dem i långa tider och över hela jorden. Välsignelsen fogar samman. Så, när du hör dem - är du då välsignad?

 

 

 

Man skulle kunna argumentera för att det inte händer något särskilt vid välsignelsen, att den är en påminnelse om den välsignelse vi alltid har, men att den i sig inte är magisk eller verkningsfull på något vis annat än på ett rent psykologiskt plan. Jag har själv hävdat denna åsikt mer än en gång under studietiden. Men så började jag min tjänst som präst. Till en början var allting nytt och nervöst, jag var rädd för att säga fel eller glömma. Då var den enda "magi" jag kunde uppleva möjligen det faktum att jag ännu inte råkat tappa några barn i dopfunten eller slarva bort brytoblaten (vilket har hänt senare, inte barnen gudskelov, men oblaten).

 

 

 

Men med tiden, när jag började bli lite mer varm i kläderna, kom en annan känsla. Då började jag faktiskt fira, och inte bara leda, gudstjänsten. Och ju längre tiden gått, desto mer har välsignelsen kommit att bli något som jag verkligen känner är verksamt, vare sig jag får förmedla den eller ta emot den. Att den gör skillnad. Om det är på ett psykologiskt eller andligt plan kan jag förstås inte svara på, men nog är det något som händer i själva välsignandet? Ja, det är det. Det kan jag se i ögonen på brudparen, gudstjänstfirarna, de äldre på äldreboendet. Välsignelsen gör något med oss. Någonting gott. Visst har vi Guds välsignelse alltid, den finns där, men det är något visst när någon säger orden. Ritar korsets tecken. Inte begär någonting tillbaka. Välsignelsen är nåd som ges och ges, som en strömmande bäck med friskt och porlande vatten. Den är en källa att ständigt vända tillbaka till, samla kraft ur. Att leva i.

 

 

 

Så är du välsignad? Det hebreiska språket, som Gamla testamentet är skrivet på, är ett klurigt språk rent grammatiskt. Böjningsformerna ser lite annorlunda ut, och det kan vara svårt att översätta. Slår du upp den aronitiska välsignelsen i Bibel 2000, så finner du att tempusformen är annorlunda än den du oftast hör i kyrkan, där står "Herren välsignar dig och beskyddar dig" i presens. Det beror på att den verbform som används i grundtexten är en form som beskriver dåtid, nutid och framtid på en och samma gång, en form som vi inte har i svenskan och därför går miste om. Ändå rymmer den där verbformen nyckeln till konfirmandens fråga. Den aronitiska välsignelsen säger, på sitt grundspråk: "du har varit välsignad, du är välsignad nu, och du kommer att bli välsignad". Det är stort. Det går inte att förstå. Men det går att känna tacksamhet över och förundran inför.

 

 

 

"Är jag välsignad nu?"

"Känner du dig välsignad?" frågar jag, och jag ser att den unge mannen faktiskt tänker efter.

"Ja", svarar han efter en stund.

"Ja, du är välsignad. Du är alltid välsignad. Glöm inte det."