Ps. 68:2-7

 

 

 

 

Så har den nu börjat, den stilla veckan. Eller passionsveckan, dymmelveckan, tysta veckan som den också kallas på sina håll. Om fastetiden är en lång förberedelsetid för påsken, så är stilla veckan som det djupa andetaget innan en duktig sångare brister ut i en vacker aria. Som du säkert vet, så är sådana andetag inte så ljudliga som när ett barn tar sats för att dyka ner under vattnet, eller som vi gör innan vi blåser upp en ballong. Det andetag som en skolad person tar för att börja sjunga handlar inte så mycket om att tvinga in luft i lungorna som att slappna av, skapa rymd, göra plats. Då kommer andetaget av sig självt. Även om man inte är intresserad av att utveckla sin sångteknik, så är den tanken överförbar också på livet i stort.

 

 

 

 

Så tänker jag också om stilla veckan. Det är en förtätad tid, en förväntningarnas tid. Men framför allt är det en tid för att skapa rymd och för att slappna av. Låta ske. Fastetiden är lång, och många saker hinner hända. Vi lever i en värld och kultur som inte direkt uppmanar till 40 dagar av bön och meditation, så det är lätt hänt att fastetiden blir något annat än till vad det var tänkt, att den istället för en tid för bön och fördjupning blir ännu en prestation på den långa kravlistan, eller ett dåligt samvete. I sådana fall blir den meningslös, för fastan är inte till för att göra Gud glad, utan för vår egen skull. Men så tänker jag att stilla veckan kommer som en gåva såhär i slutet av fastan: den erbjuder en omstart. Om de föregående veckorna har varit för många och för svåra, så kanske de kommande åtta dagarna ändå kan få vara lite speciella för oss? Fem dagars allvar och eftertanke, sedan tre röda dagar av glädje (ja, i kyrkans värld är ju faktiskt påskens glädje mycket längre än fastans allvar!). Ja, nu är tid för fördjupning. Vila. Andrum. Andning.

 

 

 

 

I samband med en gudstjänst alldeles i början av fastan i år mötte jag en person som inte är särskilt van vid kyrkans traditioner. Jag förklarade att dagens gudstjänst skulle vara ganska allvarsam, med tuffa texter och psalmer lite mer åt moll-hållet. Att jag skulle prata om ondska, kamp och tvivel. Den här personen undrade varför i hela friden vi skulle samlas och ägna oss åt sådana tråkigheter, och på ett sätt kan jag förstå den reaktionen. Men samtidigt önskar jag att jag hade haft möjlighet att svara: därför att kyrkoåret skall spegla livet, och livet är inte heller glättigt alla gånger. Och för att det finns ett djup i glädjen som bara den som vågat stanna kvar i allvaret kan uppleva. Och för att gudstjänst inte är underhållning, utan en tolkningsnyckel för livet. Då måste också hela livet rymmas däri. Och för att kyrkoåret, med dess rytm och växling mellan olika fokus på livets olika dimensioner kan, för den som vågar vara med också när det är lite mer dystert, kan få visa att också detta har ett slut. Att när en tid tar slut tar en annan vid. Det kan vara en hjälp också i vardagen, där många avslut ses som förluster att sörja. Rytmen, helheten, mångfalden. Det är det bästa med vårt kyrkoår. Och just nu är rytmen lugnare, med en dovare klang. Det är gott.

 

 

 

 

Det lektionarium, den bibelläsningsplan som finns på Svenska kyrkans hemsida, föreslår bland annat ovanstående psaltarpsalm som läsning idag. Övriga texter är 2 Mos 1:1-22, Rom 3:1-8 och Matt 26:47-56. Läs dem gärna om du vill. Själv stannar jag nog vid psaltarpsalmen idag, och ser den som en uppmuntran till bön för alla som mist nära och kära i krig, för alla som är ensamma och fångna i orättfärdiga system, men också för dem som lever i själslig öken, dem som rädslan, maktlystnaden och hatet driver till hemska handlingar. Jag tror att bön gör gott, för den som bönen rör och den som bönen ber. Var med och be, du också!

 

 

 

 

En rofylld, vilsam måndag!

önskar Lina