"Har du hört vad som har hänt i Bryssel?"

 

 

Jag hade inte hört, inte haft telefonen på eftersom det strax skulle vara begravning. Men eftersom själva ordet "terrorattentat" bär så stor sorg och vanmakt med sig, räckte det för att känna samma reaktion som när det hände i Paris för ett tag sedan - bönen blir inget aktivt val, utan något man kastas in i. Det enda som går att göra. Den enda vägen framåt. Och bönen blir en ordlös riktning med samma omkväde om och om igen: Kyrie Eleison - Herre, förbarma dig. Tag oss alla i din famn, i din kärlek som lyser upp minsta mörka hörn i våra inre. Kom med läkedom och förnuft, med fred och försoning. Kom till de drabbade, till de rädda, till alla makthavare, men kom framför allt till de som drivs av ett sådant hat och en sådan rädsla eller makthunger eller vad det nu är som terrorism handlar om. Kom till dem, Herre. Var hos dem.

 

 

 

 

Idag hade jag tänkt att skriva om Dymmelonsdagen, om klockor som klingar och klockor som brustit, och vi kommer till det strax, men låt mig först få skriva något som vi nog alla vet men som ändå är värt att tänka på: religion startar inga konflikter. Inga konflikter alls. Men religion kan användas - och används ofta - som medel i konflikter som från början handlar om något annat. Det är inte mina ord, utan det som otal religionsvetare och freds- och konfliktforskare har sagt länge nu. Ändå är det värt att upprepa, särskilt i vår tid. Religion startar inga konflikter. Och om du frågar mig, så är en religion som används som medel i en konflikt inte längre religion. I det ögonblick som tron används som maktmedel, är den just detta: ett medel, inte längre en tro. Så var det när tempelriddarna mördade muslimer i det heliga landet för tusen år sedan, och så är det när bomber briserar idag.

 

 

 

 

 

På bilden här ovan ser du klockorna i Marienkirche i Lübeck. Under en bombattack 1942 föll de 60 meter från klocktornet och rakt ner i golvet och gick sönder. De har fått ligga kvar, förmodligen som en påminnelse om krigets fasor. Det sägs att klockorna klang under sin färd genom luften innan de slog i marken, som en sista hälsning innan de tystnade för evigt. Kanske är de också en påminnelse om alla de människor som förlorade sina liv och sina röster i detta fruktansvärda krig. I alla krig. Kanske ligger klockorna där i katedralen för att väcka vår medkänsla och vår vilja att något sådant inte skall behöva hända igen. Klockor är tänkta att klinga, kalla till gudstjänst och gemenskap. Och människor är till för att leva sina liv, tillsammans med andra, och att aldrig falla och gå sönder. Låt oss be och arbeta för att det skall få vara så. Låt klockorna få ringa till gudstjänst, till gudstjänst dit alla är välkomna oavsett "graden" av tro, vilken etnisk tillhörighet eller sexuell läggning man råkar ha, oavsett vilket språk man talar eller hur gammal man är. Och låt människor få leva i fred och frihet, få växa och utvecklas i goda gemenskaper och inte behöva vara rädda! Ja, låt oss be och verka för att det skall få vara så. Kyrie Eleison.

 

 

 

 

 

Imorgon är det skärtorsdag, då börjar på riktigt de där dagarna som är så förunderligt starka. Imorgon ringer klockorna i kyrkan för sista gången innan påskdagens morgon gryr. Vi närmar oss slutet på resan, den resa som berättar för oss att också den som fallit och gått sönder kommer att få sin röst och sitt liv tillbaka. Vi behöver det budskapet nu. Allt som är brustet skall bli helat. Det är hoppets resa, en resa från mörkaste mörker till ljusaste ljus. Från död till liv. Förtvivlan till hopp. Kom, och var med hela vägen! Vi firar mässa i Algutsboda kyrka kl. 19!