Idag är det Jungfru Marie bebådelsedag, och i Algutsboda och Emmaboda kyrkor skall vi fira gudstjänst med små och stora! Att fira denna lite annorlunda gudstjänstform, där barnen på olika sätt står i centrum, är och förblir en utmaning. Länge kämpade jag med både formatet och mitt eget förhållningssätt i dessa gudstjänster. Barn är ju så underbart genomärliga på ett sätt som vuxna sällan är. Ifall gudstjänsten är tråkig och känns meningslös, så kan man ibland ana det på en försynt gäspning eller en frånvarande blick hos de vuxna gudstjänstfirarna. Men barnen! De springer runt, pratar eller skriker, undersöker hur högt det går att smälla psalmboken i golvet om det är tråkigt, och det är ju på ett sätt jättebra. Man får direkt feedback på om det vi gör känns angeläget eller ej.

Vän av ordning hävdar kanske att barnen minsann inte tar skada av att lära sig att sitta stilla och lyssna, och visst kan jag hålla med om det i sak. Men samtidigt är ju inte gudstjänsten - och detta är min ständiga käpphäst - något som sker där framme i koret och som de som sitter i bänkarna skall betrakta eller konsumera som man ser en teaterpjäs eller lyssnar till en konsert. Det är meningen att vi skall göra gudstjänsten, fira gudstjänsten tillsammans! Om barnen (eller de vuxna, för den delen) inte är med och firar, så måste det vara för att de antingen inte vet hur man gör eller för att gudstjänstformen inte är deras språk, det sätt på vilket de vill utöva tron, och oavsett vilket så är det vår uppgift som leder gudstjänsten att göra den begriplig och möjlig att delta i. Och där har jag kämpat. Och blir nog aldrig klar.

Ett sätt att göra gudstjänsten förståelig är att öka delaktigheten på olika sätt. Vi sjunger sånger med rörelser, ber Vår Fader med rörelser, pratar med varandra, har stationer och uppgifter med mera. Mycket av detta känns verkligen gott och vi rör oss framåt. Ju mer delaktighet, desto bättre! Men för något år sedan hände en sak som inte riktigt var tänkt och som kanske inte heller blev som jag tänkt mig.

Det var mot slutet av en gudstjänst med små och stora, vi hade sjungit psalmen ”må din väg gå dig till mötes” med rörelserna till, och det var dags för välsignelsen. Där och då insåg jag plötsligt att även här finns det ju rörelser som man kan göra om man vill. Man kan till exempel hålla fram sina händer i en mottagande gest, för att liksom ta emot välsignelsen. Och när prästen säger ”i Faderns, Sonens och den helige Andens namn” kan man korsteckna sig. Korstecknandet har flera betydelser, och många människor gör det ofta. Till exempel när man går in i eller lämnar kyrkan, när man nämner Treenigheten i gudstjänsten, efter nattvarden och så vidare. Även prästen använder ju korstecknet i gudstjänsten, men lite annorlunda. Hon eller han korstecknar inte sig själv, utan ”utåt” mot församlingen. Det kan tyckas vara lite liturgiskt finlir, men det är en viss skillnad. Skall man vara lite petig, så är det så att prästen korstecknar andra, men andra korstecknar enbart sig själva - även om det naturligtvis inte är någon synd att korsteckna vem man än är! Hur som helst, åter till den där gudstjänsten.

Jag visade och berättade för barnen hur man kan göra, med de mottagande händerna och hur man korstecknar sig genom att röra med höger hand först vid pannan, sedan ner mot bröstet, ut mot vänster axel, mot höger axel och sedan tillbaka till bröstet. Så långt allt gott och väl. Men när jag sedan gav välsignelsen, hände det där med att barn inte gör som man säger, utan som man gör. Alltså var det ett femtontal barnahänder som hölls upp i en givande gest mot mig, och samma antal händer korstecknade inte sig själva, utan prästen! Lite osäkra var de, särskilt som ingen vuxen gjorde några gester alls, men jag hade inte hjärta att berätta för dem hur man egentligen skall göra. Än idag är det en och annan av de äldre barnen som härmar mina rörelser, och det har numera gått från att vara något lite komiskt till något som känns väldigt fint. Jag kan minsann också behöva välsignelsen ibland, och ingen kan vara mer lämpad att ge den än ett barn, även om kyrkans tradition och ordning säger något annat.

Det där med liturgi är spännande, särskilt liturgi i betydelsen gudstjänstens kroppsliga uttryck. Så mycket med gudstjänsten handlar om huvud och hjärta, men kroppen är ju också en del av Guds skapade verk och därmed också en del av gudstjänsten! Själv är jag en liturgisk slarver, jag knäfaller väldigt sällan och glömmer att hälsa altaret ganska ofta, men jag tycker om att gudstjänsten inte bara handlar om öron och ögon, utan om hela kroppen. Som ”vanlig” gudstjänstfirare kan det kanske kännas lite konstigt att till exempel korsteckna sig om man inte är van vid det, men med lite övning och vana så kan det vara något som känns väldigt värdefullt och som bidrar till att gudstjänsten känns också i kroppen, och som ökar känslan av delaktighet. En hel del liturgi gör ju de flesta redan, kanske utan att tänka på det, som att knäppa händerna, knäfalla vid altarringen eller att bocka eller niga när man går därifrån. Så hur är det med dig? På vilket sätt är kroppen med i ditt gudstjänstfirande? Skulle du kunna tänka dig att till exempel pröva att korsteckna dig någon gång, eller hålla händerna i en mottagande gest vid välsignelsen? Det kan väl vara värt att prova? Kan barnen, så kan väl du?

Ha en riktigt fin söndag!

Kram Lina