Så är det då skärtorsdag, dagen då Jesus instiftar nattvarden, och senare fängslas efter att ha genomlidit ångesten i Getsemane. Här kommer kvällens predikan:

 

Har ni hört talas om begreppet delandets ekonomi? Det är en term som är väldans på modet just nu, särskilt i kretsar där man värnar extra om miljön. Delandets ekonomi går ut på att istället för att alla människor skall äga allting själva, så finns det saker som man lika gärna kan dela på, och på det viset spara både pengar och jordens resurser. Till exempel kan man vara del av en bilpool, dela gräsklippare eller motorsåg eller symaskin eller vad det nu kan vara. Egentligen är det här inget nytt, delat har vi gjort i alla tider, det är väl de senaste decennierna som många av oss har glömt bort det där med att dela.

 

 

Jag tror att det där med att man vill äga själv, rå över saker själv på något sätt är ett uttryck för den individualisering som har blivit alltmer stark och på många sätt gått helt överstyr. Och jag tror också att delandets ekonomi är ett tecken på att vi som människor och samhällsvarelser mer och mer börjar återupptäcka grejen med gemenskap.

 

I kyrkans värld är delandet och gemenskapen omistligt. Själva det här rummet och allt som finns här är ju något som vi på ett sätt äger gemensamt, och på ett sätt inte äger alls. Kyrkan är Guds kyrka, allt härinne är helgat åt en enda uppgift: gudstjänst. Tjänst inför Gud. Och här delar vi på olika sätt, i gudstjänstens olika uttyck, i samtal kring mingelfikat, vi sjunger och ber gemensamt, stämmer in i kyrkans trosbekännelse tillsammans, vi delar sorgen när det är begravning och glädjen när det är vigsel eller dop. Kyrkan är en plats för delande och gemenskap.

 

Och här framme i koret får vi också vara med om delandets magi i form av nattvarden. Magi är ju inte riktigt rätt ord kanske, men det rimmar så bra på ekonomi så jag använder det ändå. Och magi är det på ett sätt, på så vis att vi inte fullt ut kan förstå det. Men för att kunna vara med om den magin, så måste vi först ta del av den. Vi måste dela nattvarden tillsammans.

 

I vår tradition är det fullkomligt omöjligt att fira mässa ensam. Om jag gick in här en vanlig måndag och läste instiftelseorden och bad hela nattvardsbönen för mig själv, så skulle det ändå inte vara nattvard eftersom jag inte delade den med någon. Och om vi lät nattvardskärlen och vinet och brödet stå här framme till prydnad men inte rörde det, så skulle det inte vara nattvard. Det är när vi delar nattvarden, i en gemenskap, som den blir sant meningsfull. Och det ligger en djupare sanning i att det är så.

 

Det finns en bordsbön som vi sällan använder, men som är väldigt fin. Den lyder: välsigna Herre vad du ger. Din nåd är stor, ditt bröd är ett, och när det delas räcker det åt alla. Det är en bordsbön som vi skulle kunna använda också vid den heliga måltiden, nattvarden.

Din nåd är stor, Guds nåd är stor. Och nåden är att vi bjuds in till festmåltiden, inte för våra goda förtjänsters skull, utan för att Gud vill vara oss nära. Nåd är kärlek som inte kräver sitt.

 

Ditt bröd är ett - Jesus säger ”jag är livets bröd, den som tror på mig skall aldrig hungra”. Brödet, livets bröd, är det liv och den kraft som tron på Jesus kan ge oss. Och när brödet delas räcker det åt alla. När vi delar tro och liv med varandra, då blir det precis som vid brödundret - livet växer, blir större, mer fyllt av mening. Ingen som inte vill det går utan. Tron finns till för alla.

 

Och det bröd vi delar nu ikväll, oblaten och vinet som är Kristi kropp och blod, kan också vara en väg till tro. Om jag får hoppa lite till den berättelse som hör till annandag påsk, när lärjungarna möter den uppståndne Jesus, så är det först när Jesus delar brödet som lärjungarna känner igen honom och ser vem han är. Det är viktigt. När vi delar brödet, kan vi upptäcka Jesus. I våra egna liv, men också hos varandra.

 

Delandets ekonomi, det som handlar om att spara på miljömässiga och ekonomiska resurser, det är bra och klokt. Det tror jag på. Och än mer tror jag på att dela tro och liv, gudstjänst och nattvard, gemenskap och sång och bön. Ja, jag tror på delandets magi. Jag tror att förunderliga saker sker när vi vill och vågar dela med oss till varandra. Jag tror att i själva delandet blir Jesus synlig. Och det är gott. Amen.