Idag är det fössta tossdan i mass! Trots att jag är (stolt) smålänning, hade jag helt missat denna temadag, som tydligen går ut på att uppmärksamma frånvaron av bokstaven r i vår dialekt, och firandet kan med fördel ske genom att äta massipantåta. Egentligen undrar jag om man verkligen kan tala om en enda småländsk dialekt, det är ju ett stort landskap vi bor i, och det är en väldans skillnad på hur en person från Jönköping pratar jämfört med någon från Kalmar till exempel. Till och med den dialekt som talas i Vetlanda och den som talas i min barndoms by bara 15 kilometer bort har ganska stora skillnader - åtminstone var det så förr. Nuförtiden är tydligen de olika dialekterna på utgång, dels för att vi alla påverkas av den svenska som talas i media, dels för att vi flyttar runt på ett sätt som man inte gjorde förr. Jag tycker att det är tråkigt om dialekterna försvinner, men är samtidigt lite skeptisk till om det verkligen är så. Att språket förändras, det är ju inget nytt utan sker hela tiden! Men att därifrån dra slutsatsen att alla olikheter i språket kommer att utplånas helt, det är kanske att måla hin onde på väggen i onödan.

Det där med förändring, det är intressant. Inte minst i kyrkans värld möts jag ofta av orden ”så har vi alltid/aldrig gjort” eller ”det skall vara som det alltid har varit”. Men faktum är ju att det är oerhört få saker i kyrkans värld som ”alltid har varit”. Man kan inte hävda en tradition utifrån något slags objektiv sanning, för ingenting har varit ”alltid”. Snarare handlar nog de orden om en längtan efter att känna igen sig, efter att det skall vara så som den som säger det alltid har uppfattat det. Det skall vara begripligt, tryggt och förutsägbart - för somliga! Andra tar emot nyheter och förändringar med glädje och nyfikenhet.

För oss som arbetar i kyrkan är det här ett ständigt dilemma. Kyrkans liv och gudstjänstens form måste följa med tiden, det är inte vår uppgift att bevara saker för bevarandets skull, utan vår uppgift är att tolka evangelium in i vår tid och kontext. Samtidigt har vi en flertusenårig tradition att förvalta - en tradition som alltid varit i ständig förändring, men som ändå har sina ”eviga” bärande element. Det är en balansgång och en stor utmaning, men samtidigt väldigt roligt! Vi behöver ju också i det arbetet vara uppmärksamma på vilka mekanismer som styr oss själva i vad vi tycker och beslutar, så att det vi gör är något som gagnar kyrkan i stort hellre än att det styrs av vår egen längtan efter/rädsla för förändring.

Jag tror att de flesta, oavsett var man arbetar eller har arbetat, kan känna igen sig i känslan av att allt flyter. Att det kan finnas perioder då man längtar efter lite mer stabilitet, förutsägbarhet och trygghet. Lite arbetsro. Och just det faktum att de flesta känner igen sig i detta, talar väl för att det hör till att allting är i ständig förändring? Likadant är det i livet i stort, att allting förändras. Ibland hastigt, ibland över längre tid. Först i efterhand kan vi se de lite lugnare perioderna för vad de var, och kanske också tänka ”varför begrep jag inte då hur lugnt och skönt det var?” Det hör också till, tror jag. Det är svårt att se helheten när man står mitt i någonting. Vi behöver få lite avstånd för att också få perspektiv.

Det finns ett uttryck som jag hyser oerhört ambivalenta känslor inför, och det är uttrycket ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det”. På ett sätt tycker jag att det är ett riktigt dåligt uttryck, eftersom det lägger så stort ansvar på oss. Ibland kan man ju faktiskt inte rå för hur man ”tar det”! Vi är olika rustade, och bär olika erfarenheter i vår ryggsäck som påverkar hur vi tänker och handlar. Det finns i de här orden också ett litet utrymme för att göra själva livet till en prestation i jämförelse med andras, och sådant tror jag är ett mycket effektivt sätt att ta död på såväl kreativitet och lugn som livsglädje. Nej, allt kommer faktiskt inte an på hur man tar det. Samtidigt finns det en befrielse i orden. Livet är inte rättvist. Vi får så olika mått av prövningar, sorger och elände, och mycket av detta kan vi varken styra eller rå för. Somligt bara händer, somligt kan vi inte välja. Då kan de här orden vara en hjälp att acceptera att det är så, och en uppmaning att kämpa vidare, att försöka att ändå göra något gott av det som sker. Ja, på ett plan handlar det faktiskt om hur man tar det.

Ja, allt flyter. Bollen är rund. Livet är oförutsägbart och i ständig förändring. Kanske är det därför som ordet ”evig” förekommer så ofta i Bibeln när den talar om Gud och Guds relation till oss människor. Lika stor befrielse som det kan vara att acceptera livets villkor, lika stor befrielse är det att tänka att vad som än händer, så är Gud evig. Evig och alltid närvarande, alltid seende, alltid kärlek. Den fasta punkt varifrån vi kan hitta styrka och kraft, mål och mening. Något att fundera på denna fössta tossda i mass.

Förtrösta alltid på Herren,

ty Herren är en evig klippa.

Jesaja 26:4