Första hösten som jag arbetade i Algutsboda och det led mot dopets dag, då alla familjer med barn som döpts under det gångna året inbjuds att komma och hämta sin dopängel, diskuterade vi hur själva överlämningen skulle gå till. Skulle vi ropa upp familjerna? Ställa änglarna på någon särskild plats? Vänta till kyrkkaffet?

Till slut blev det så, att de vackra små glasfigurerna radades upp längst fram på altaret, och så fick familjerna helt enkelt gå fram under en sång och hämta dem. Det var ett mycket medvetet beslut, men de frågor och diskussioner som jag väntat mig uteblev helt. Kanske berodde detta på att jag var ny, för året därpå däremot kom de. Vid fikat i Sockenstugan efteråt var det flera personer som kom fram och undrade om verkligein vem som helst får gå innanför altarringen, om det inte är prästens och möjligen kyrkvärdens eget territorium. Tack gode Gud för de frågorna! Det blev bra samtal om värdighet, helighet och kunskap, väldigt likt de samtal som uppstår ibland kring frågan om barn och nattvard. Jag tycker om sådana samtal, de landar förr eller senare i frågor om gudsbild och synen på det egna jaget, och det är spännande.

Tänk, om altaret och nattvarden skulle vara tillgängligt enbart för den som var värdig, eller som helt och fullt förstod vad det handlade om - då skulle det vara bra tomt där innanför ringen, och inte en enda mässa skulle firas! Ingen är utan synd (nej, faktiskt inte ens vi präster), ingen enda människa kan helt förstå Guds mysterium, och det kommer framför allt inte an på någon värdighet. Om vi vore syndfria och värdiga, vad skulle vi då med nåden till? Förlåtelsen?

Och rent praktiskt, som en av våra vaktmästare flikade in i ett sådant här samtal, så blir det ju svårt att hålla rent och snyggt i kyrkan om man inte får gå in och dammsuga kring altaret.

Nej, det där värdighetstänket ger jag inte mycket för. Däremot - och det har jag sett vartenda år när vi har dopets dag - är det en fröjd att se den förundran som en del föräldrar och barn ger uttryck för när de kliver in innanför altarringen. Kanske är det bara som jag vill tro, men jag tycker mig ana en känsla av helighet som speglas i deras ansikten, och helighet är något helt annat! Det är gott. Vi behöver heliga platser, tider och föremål.

Ordet helig betyder avskild, ägnat för något särskilt, skilt från vardagen. Det betyder också okränkbar, fridlyst och ”som ej får skadas”. Både vi och Bibeln talar ju också om Gud som helig, och det hebreiska ordet qadosh kan också betyda ”avskild från någon tillhörighet”. Det är viktigt. Vi kan inte äga Gud, inte göra anspråk på att veta allt om Gud. Gud är alltid större.

Men låt oss hålla oss till de heliga platserna och tingen. En människa som själv aldrig hört talas om religion eller religiösa uttryck, skulle nog lättare än vi lägga märke till att vi beter oss lite annorlunda på en plats som vi håller helig. De flesta svär inte i en kyrka, utan pratar kanske lite mer lågmält än vanligt. Rörelserna är lite mer försiktiga och man hanterar inte nattvardskalken som en frukostkopp eller ett vanligt vinglas. Den som är bekväm med det kanske korstecknar sig eller knäfaller i en kyrka/i gudstjänsten. Mycket av det här tror jag sker utan tanke eller medvetenhet, men det ger ändå uttryck för att det här är heligt i bemärkelsen skilt från vardagen. Jag har nog sett hundratals människor som aldrig skulle bocka eller niga i vanliga fall göra just det vid kistan vid en begravning, trots att det egentligen inte finns något som föreskriver att det är så man gör, och om det sker av egen vilja så är det ju fint. Men både i samband med begravning och annan gudstjänst så upplever jag också att det finns en stor osäkerhet. ”Hur gör man?” ”Kan vi…?” ”Får vi…?”

Kanske beror denna osäkerhet på en önskan om att inte göra bort sig, men kanske handlar det också på något plan om just den där känslan av helighet, att det här är annorlunda och skilt från vardagen?

Det verkar som att en religiös tro eller andlighet har funnits hos människan alltid. Vi bär förmågan att ana det heliga inom oss, kanske för att vi är skapade till Guds avbild. Och jag tror att det är ett djupt, ja kanske till och med vårt djupaste, behov att få närma oss det heliga ibland. Att somligt är avskilt, vigt, skilt från vardagen. Att det finns en kalk vi kan hålla och dricka ur som aldrig används till något annat, en dopfunt med välsignat vatten, en timme varje söndag då vi gör saker tillsammans som vi så sällan annars gör. Att det finns platser, tider och ting som berättar för oss om att livet, världen och verkligheten är så mycket djupare och mer fyllt av mening än den vanliga vardagen. Heligt, men inte otillgängligt.

Så du min vän, nästa gång du befinner dig i en kyrka - gå då och ställ dig innanför altarringen! Jag lovar att det är fullt tillåtet. Stå där en stund, känn hur det känns, be en bön och tacka Gud för nåden. Det kommer inte an på vem du är, vad du gör eller inte gör, om du är lyckad eller lycklig. Gud vill vara dig nära. Varje dag. Alltid. Så håll dig nära Gud.

Helig, helig, helig

är Herren Sebaot!

Hela jorden är full av hans härlighet!

Jesaja 6:3