Det drar mot kväll, ute har den gråmulna himlen som hotat om snö hela dagen tonat i allt dovare nyanser. Snart kommer det att vara mörkt, men inne i den stora stenkatedralen är ljuset varmt från takkronorna. Jag hade tyckt om Linköpings domkyrka även om det inte råkat vara den kyrka där jag vigts till präst - fast nu är den förstås för evigt förknippad med den där märkliga, drömlika dagen. Varje gång jag kommer hit, går jag till högaltaret och ställer mig på den plats där löftena gavs, händer lades på våra huvuden och hundratals människors förbön bar oss nyvigda mot en verklighet som nog var både enklare och svårare än vi kunnat ana. När jag står där, är jag alltid både tacksam och bävande, förundrad och glad. Det är gott att få återvända hit, till platsen där jag i tanken får vandra också i tiden.

Det är något särskilt med stora kyrkor. Redan på avstånd bär de med sig en alldeles egen tyngd, som om de inte byggts med sten på sten från grunden till den högsta spiran, utan snarare landat från ovan med ett mäktigt ”booom!” Ja, det är nästan så att det fortfarande går att ana ekot genom århundradena, fastän det förstås inte var så det gick till. Kanske är det istället minnet av de miljontals böner som betts härinne som väggarna, valven och pelarna viskar om. Viskar att här finns rum för allt du bär på, all oro och all tacksamhet, all längtan, saknad, ångest, kärlek, ilska, förväntan - ja, allt. Här är det rymd åt alla håll. De tjocka väggarna stänger ute världen utanför, och du kan vila från den ett slag. Här är blankslipat stengolv som nötts av pilgrimsfötter och som tål mycket - det är inget att vara rädd om, utan blir snarare vackrare ju fler som går här. Här finns blyinfattade fönster, långsmala och högt sittande som lockar blicken uppåt på samma sätt som de tjocka, trygga pelarna. De bär utan ansträngning, i perfekt balans upp, upp - och där är så det vackraste av vackra, varje katedrals stolthet och gåva: valven. Som en manifestation av de inre djup och den komplexitet varje människa bär inom sig, som Tranströmer skriver så vackert om.

Ja, valven är en fröjd att vila blicken på, och katedralen en underbar plats. Här blir jag liten men trygg, och jag får både skydd och möjligheten att lyfta blicken. Det är alls ingen slump att de flesta kyrkor har högt i tak och tåliga golv, det skall vara så.

Men just den här kyrkan har också något som jag inte sett någon annanstans, ett konstverk som påminner om att även om rummet är en plats för att komma bort från världen ett slag, få lyfta blicken och andas fritt i dess stor rymd, så är den inte en plats där vi slutar att vara medmänniskor. Långt fram, invid norra väggen, ligger en man. Han ligger på sidan med ansiktet vänt ut mot väggen, och trots att han är gjuten i brons är han oerhört verklig. Minsta detalj är som omsorgsfullt formad, från ådrorna på de smala, blottade fotlederna till jeansens veck under bältet och huvan som är uppfälld över huvudet. Han talar direkt till hjärtat där ha ligger, och det är så svårt att låta bli att gå ner på huk, lägga handen på axeln och fråga hur det är. Det är förmodligen det klokaste konstverk jag någonsin sett. För visst är han verklig, på ett plan! Visst är han en manifestation av den nöd jag så ofta bara går förbi, men som här i det heliga sammanhanget får min oförmåga att se och ta in andras lidande att bli så tydlig att jag skäms och vill bättring. Och visst är det Jesus som ligger där. Och den misshandlade mannen i liknelsen om den barmhärtige samariern. Och kvinnan som skulle stenas för sin synd. Ibland är det jag själv som ligger där.

Sorg och maktlöshet, vilja och tro på det godas kraft att förändra världen - tusen känslor väcker bronsfiguren, och just därför är den så fantastisk. Förra årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, sa i sitt tacktal att konstens uppgift är att göra människan mer mänsklig, och så fungerar den verkligen här. I det här rummet, vigt åt helighet, och fyllt av konst i alla dess former, är det just det sant mänskliga som får växa.

I dörren på vägen ut i vapenhuset krockar jag nästan med en äldre dam. Våra ögon möts och vi ler lite generat. Mannen som satt i porten och tiggde har lämnat sin plats, men hans pappmugg står kvar. Jag hoppas att han har gått någonstans där han får lite värme, nu när eftermiddagen blivit kväll och himlen slutligen bestämt sig för snöblandat regn. Stunden i katedralen är slut för den här gången, och jag går längs stadens gator med frid och lugna tankar, och Tranströmers ord i hjärtat:

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte över att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar och föstes ut

på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig

valv bakom valv

oändligt.