Det är sannerligen inte ofta man kan läsa om sport i Bibeln, men den här texten som Paulus skrivit är ett av de få ställena. Löpning och boxning skriver han om, och han gör det som en liknelse hur det kan vara att leva tillsammans som kristna. Att det är som att tävla, för att vinna en krans som aldrig vissnar.

Egentligen tycker jag inte särskilt mycket om den liknelsen, förmodligen för att jag är både riktigt dålig på sport och dessutom en dålig förlorare. Det är inte någon bra kombination, så jag undviker tävlingar. Dessutom är det så tråkigt, för någon måste ju förlora. Och de få gånger som jag lyckats vinna något, så är det ju andra som kommit efter och dem tycker jag synd om. Jag skulle önska att vi alla kunde vinna.

Fast jag tror inte att det är förlorare som Paulus tänker på när han skriver den här texten. Istället vill han uppmuntra sina medkristna att känna sig som vinnare. Att fokusera på målet, att acceptera att det där med att leva som kristen, det är också en kamp ibland. Det kräver lite av oss, det är inte alltid utan ansträngning. Men att det är värt besväret!

Det senaste året har jag gått på gym och lyft skrot, som det ju kallas. Inte har jag tyckt att det varit särskilt roligt, men jag har gått dit ändå för det är ju nyttigt för mig och det vet jag. Men prata med andra, det vill jag då rakt inte göra när jag är där, inte ens med min man som jag går dit med, utan jag har musik i lurarna och jobbar på så gott jag kan så att det snabbt skall vara över. Och för allt i världen vill jag inte se vad de andra som är på gymmet orkar för vikter, för då skulle jag känna mig jättedålig.

Åtminstone var det såhär fram tills för någon månad sedan, då jag ändrade lite i programmet och började med bänkpress. Vid bänkpressen ska man vara två, för det kan bli lite farligt annars, så min man och jag turas om att lyfta skivstången. Och vet ni vad? Även om min man förstås tar mycket mer vikter än vad jag gör, så är det jätteroligt! Vi hjälps åt och hejar på varandra, och om det går dåligt så säger vi ”det är okej, vi tar igen det nästa gång. Bra jobbat!”, och om det går bra så gläds vi åt varandras framgång. Numera är det just bänkpressen som jag ser fram emot där på gymmet, och träningen har blivit riktigt rolig.

Precis så tror jag att Paulus vill att vi skall leva med varandra. Inte som tyngdlyftare, för all del, men att vi skall heja på varandra och uppmuntra varandra till att vara bättre och mer goda människor. Han skriver om det ganska ofta, till exempel i Hebreerbrevet där det står ”uppmuntra varandra varje dag” eller 1 Thessalonikerbrevet ”uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla.”

Och han skriver ”låt ingen se ned på dig”. Då tänker jag, att vi inte skall se ned på oss själva heller. Det spelar kanske inte så stor roll om någon annan klarar något mycket bättre eller vem som är bäst, för livet är ju trots allt inte en tävling. Men trots att livet inte är en tävling, så är det nog bra om vi hejar på varandra lite i alla fall. Om inte annat, så blir det så mycket roligare och lättare då.

Uppmuntra varandra. Det kan väl vara en god andlig övning idag?

Allt gott!

Lina