Ibland kan en felsägning bli så rätt! Häromdagen fick jag lära mig ett helt nytt ord, ett ord som sannolikt inte finns i något lexikon men som verkligen skulle höra hemma där. Det var ett vackert ord, och jag kände direkt att det här vill jag fundera lite mer på. Det var när min käre man skulle berätta om ett paket som han hoppades skulle komma fram till rätt avsändare och inte hamna på villovägar. Men han råkade säga fel, och sa istället "vilovägar". Vilovägar. Visst är det vackert?

 

 

 

Vilovägar. Vilans vägar. Man kan ju fundera på om en viloväg är en väg som leder till en plats där man får vila, eller om det är en väg som i själv är vilsam att vandra. Kanske lite av varje, kanske både ock. Men jag tyckte om ordet, och funderar på vart mina vilovägar går. Kyrkogårdens grusade gångar är definitivt vilovägar, där tanken får vandra fritt. Vägen ner till lilla Halmsund utanför Lysekil, kantad av sly och björnbärssnår. Skogsstigen som leder till kantarellerna i min barndoms skogar. Traktorvägen utanför Nybro där liljekonvaljerna kommer så tidigt på våren. Men också den trista, asfalterade vägen mot bästa vännens lägenhet. Eller det där backkrönet på vägen mot Vetlanda, den där landskapet plötsligt har förändrats och blivit till Högland, och jag känner att jag är hemma igen. Ja, det finns många vilovägar.

 

 

 

Vilka är dina vilovägar? Kan du söka upp en sådan idag? Känna efter vad den gör med dig, vad den ger dig? Och om du inte har möjlighet att rent fysiskt ta dig dit, kan du vandra där i tanken en stund?

Ja, det får bli den andliga övningen denna tisdag i mitten av fastan. Lycka till!

 

 

Kram Lina