Luther har sagt att om du vill lära känna dig själv, så läs Psaltaren. Där finner du en spegel av dig själv. Det är kloka ord. Psaltaren är verkligen en skatt på olika vis, och den största skatten är kanske inte de vackra orden som målar bilder av förtröstan och trygghet, som i Psaltaren 23 ”Herren är min herde”, utan mångfalden och ärligheten. Dessa tretusenåriga texter rymmer verkligen livet i dess helhet, från största glädje till djupaste förtvivlan. Lovsång och klagan. Himmel och helvete. Denna fantastiska bok kan vara en nyckel till att förstå att det där med att vara troende inte alls handlar om att vara ljummen och förnöjsam, mild och mjäkig. Nej, till tron hör också kampen, vreden och klagosången!

 

 

Någon annan klok person har sagt att det syns på en människa att hon är kristen på att hon är låghalt. Liksom Jakob får vi brottas med Gud, kämpa med vårt tvivel, gå ur striden märkta för alltid. Men liksom Jakob får vi också hålla fast vid Gud i tider av torka, lära av hans envishet när han säger ”jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Idag tänkte jag lyfta fram två psaltarpsalmer som jag tycker mycket om. Den första är en klagopsalm som ger uttryck för känslan av Guds frånvaro, ensamheten och utsattheten. Och som så ofta i psaltarens klagopsalmer, slutar den med att författaren beskriver ett lyckligt slut som om det redan har skett, som en önskan så stark att den kan förverkligas av själva sin kraft. I modernt tal kanske vi skulle kalla detta för en positiv affirmation?

Den andra psalmen är precis tvärtom, den uttrycker en känsla av stark samhörighet och närvaro, av Guds oerhörda storhet men samtidigt hur nära Gud är var och en av oss. Särskilt den sista meningen är något att meditera över. Ta dig gärna tid att läsa dem några gånger, känn på en vers i taget och se om de ger någon slags genklang i ditt eget hjärta! Det är en god andlig övning denna lördag.

 

 

Psalm 6

 

 

Herre, tukta mig inte i din vrede,

straffa mig inte i din harm!

Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös,

bota mig, Herre, min kropp tvinar bort

och  min själ är fylld av skräck -

o Herre, hur länge?

 

 

Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv,

hjälp mig i din godhet,

ty ingen åkallar dig bland de döda.

Vem lovsjunger dig i dödsriket?

Jag är matt av mitt suckande.

Jag dränker min bädd i tårar var natt,

sängen dryper av gråt.

Mina ögon är skumma av sorg,

mina fiender har fått dem att åldras.

 

 

Gå bort från mig, ogärningsmän,

Herren har hört min gråt.

Herren har hört min åkallan,

Herren har tagit emot min bön.

Mina fiender skall slås med skam och skräck,

ja, tvärt ta till flykten med skam.

 

Psalm 139

 

 

Herre, du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet du det,

fast du är långt borta vet du vad jag tänker.

Om jag står eller ligger ser du det,

du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga

vet du, Herre, vad jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor,

jag är helt i din hand.

Den kunskapen är för djup för mig,

den övergår mitt förstånd.

 

 

 

Var skulle jag komma undan din närhet?

Vart skulle jag fly för din blick?

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar,

gick jag till vila ytterst i havet,

skulle du nå mig även där

och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig,

ljuset omkring mig bli natt,

så är inte mörkret mörkt för dig,

natten är ljus som dagen,

själva mörkret är ljus.

 

 

 

Du skapade mina inälvor,

du vävde mig i moderlivet.

Jag tackar dig för dina mäktiga under,

förunderligt är allt du gör.

Du kände mig alltigenom,

min kropp var inte förborgad för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag flätades samman i jordens djup.

Du såg mig innan jag föddes,

i din bok var de redan skrivna,

de dagar som hade formats

innan någon av dem hade grytt.

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,

väldig är deras mångfald.

Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,

når jag till slutet är jag ännu hos dig.

 

 

 

Döda de onda, Gud!

Låt mördarna försvinna,

de som trotsar dig med sina ränker

och fåfängt höjer sin röst mot dig.

Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre,

och avsky dem som reser sig mot dig?

Jag hatar dem med glödande hat,

mina fiender har de blivit.

 

 

 

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar,

pröva mig och känn min oro,

se om min väg för bort från dig,

och led mig på den eviga vägen.