Långfredag. Vi firar gudstjänst i allvarets tecken, och i år kom predikan att handla om det krucifix som nästan alltid står på altaret i Algutsboda kyrka. Här kommer den:

När jag skall förbereda predikan, brukar jag först läsa evangelietexten högt för mig själv. Det kan vara en god sak att göra, man lägger märke till betoningar och rytmer i språket på ett helt annat sätt när man läser högt. Förberedelsen för den här predikan gjorde jag hemma en solig dag förra veckan, när temperaturen var den högsta på hela året och krokusen slagit ut. Det var en varm, härlig dag, men textläsandet fick mig att frysa. Och inte bara det, det var som om fågelkvittret därutanför och det hemtrevliga puttrandet från kaffebryggaren tonade bort. Allt det fina, hoppfulla och härliga med den där dagen liksom pressades undan. Istället fanns bara en ekande tystnad. En kyla. Tomhet. Sorg. Trots att jag känner berättelsen utan och innan, vi känner den ju allihop, så är och förblir den en berättelse som berör in på djupet. Och det är förstås precis så det skall vara. Långfredagen handlar om att våga stanna kvar i det svåra ännu lite till.

Här framme, på altaret, står nästan alltid det där krucifixet, där Jesus hänger naglad vid korset med huvudet böjt. Hans ögon är slutna och han är redan död. Vi kan se det, eftersom han har ett sår i sidan, det sår som han fick när han gett upp andan. De fem röda rosorna är en symbol för de fem såren på Jesu kropp. Man skulle kunna tycka att det är ett väl dystert kors att ha på altaret hela kyrkoåret, att det betonar lidandet och döden alltför mycket, när det ju är livet och segern som ändå är huvudsaken. Det har jag tyckt, i alla fall. Men idag tänker jag att krucifixet står där som en solidaritetshandling.

I Matteus evangelium som vi läser ur i år, blir hånandet så tydligt. Soldaterna ger Jesus, som måste ha varit oerhört törstig, odrickbart vin. Det betonas att både människorna som gick förbi Jesus, rövarna som var korsfästa bredvid honom och de äldste och översterprästerna, ja alla smädade honom och gjorde narr av honom. ”Var har du din Gud nu?” ”Hjälp dig själv, om du nu är så mäktig”.

Men Jesus tiger. Ända till nionde timmen tiger han. Och tankarna går 

till alla de människor som i alla tider och också i vår egen tid förföljts för sin tros skull. Som hånas och dödas för att de tror. Och tankarna går också till alla de barn och vuxna som mobbas och är utsatta på olika sätt. De som fråntas sitt människovärde. De som, liksom Jesus, till slut upplever att Gud har övergivit dem. De som kanske också ropar tillsammans med honom: ”varför har du övergivit mig?”.

I solidaritet med alla som lider, som förföljs och hånas och fråntas sina mänskliga rättigheter, i solidaritet med dem står korset där på altaret. Det är Gud som hänger där, men också en människa som du och jag, som utstått det värsta av det värsta i solidaritet med oss. I kärlek till oss. Det är den största kärlekssymbolen som finns, det där krucifixet. Och samtidigt är det också en uppmaning, det vill tala till våra hjärtan.

Jesus är Gud, men Gud bor också i varje människa, i oss alla. När en människa blir utsatt på något sätt, utsätts också Gud. ”Allt vad ni har gjort för den som är den mista av mina bröder, det har ni också gjort mot mig”, säger Jesus. Att skada en människa är att skada Gud.

Också därför står krucifixet där, för att påminna oss om att det fortfarande finns människor som är lika övergivna och plågade som han. Och det uppmanar oss att göra vad vi kan för att hjälpa, att själva inte vara en del av förföljelsen, att inte utsätta någon annan för det som gör ont.

Men korset är också, och framför allt, en hoppets symbol. För det slutar inte här. Förhänget brister, jorden rämnar och en ny tid kommer. Alldeles snart skall vi få stämma in i trosbekännelsen, som berättar hur Jesus Kristus, den korsfäste som dött och begravts och nederstigit till dödsriket också vänder åter. Segrar över döden. Kommer med liv. Evigt liv. Men inte riktigt än.

Idag får vi stanna kvar i stillheten, i tystnaden, vid korset. Vi får göra det, eftersom det här är en helig dag, en dag som är skild från andra dagar. Och vi får göra det i solidaritet med alla som förföljs, blir utsatta på olika vis, som fråntas sitt människovärde. Vi får stanna kvar här vid korset och be för en bättre värld. Amen.