Jag har det senaste dryga decenniet haft förmånen att dela livet med en obotlig sanningssägare. Det har varit både jobbigt och utvecklande, men framför allt har det lärt mig en hel del om värdet i att vara sann.

Min man skulle aldrig ljuga för att vara snäll. Nog är han snäll ändå för det mesta, och när det kommer positiv kritik så kan man lita på att den är ärligt menad. Och när det råder konflikt, så har han den mest fantastiska förmåga att inte ge sig förrän det som sägs verkligen är sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Det funkar inte att försöka komma undan med en dålig förklaring till det usla humöret, och därmed ger han också (även om jag inte alltid  uppskattar det just där och då) möjlighet till växt och fördjupning. Varför är jag arg – egentligen? Handlar det om det faktum att mjölken är slut igen, eller är det något som ligger djupare?

Detta förhållningssätt till relationer kan vara oerhört ansträngande och kännas bra kompromisslöst ibland, men ändå tror jag att han har rätt. En relation som inte är ärlig är inte mycket värd i det långa loppet. Och om inte relationen vore jämlik så tillvida att han också kräver ärlighet av sig själv, så hade det varit outhärdligt.

Vårt förhållande började på golvet i min lilla studentetta i Växjö. Där satt vi, mitt emot varandra, och pratade i timmar. Den minst sagt ansträngda ekonomin, kombinerat med den filosofi jag just då praktiserade om att äga så lite som möjligt (något som jag fortfarande tror på, även om jag numera förstår fördelarna med att ha en soffa) tillät inga sittmöbler. Därför satt vi där med benen i kors mitt emot varandra. Tankarna och orden pendlade mellan högt och lågt, dåtid, nutid och framtid. Det var en rörelse från hjärta till hjärta, för redan då fanns inga behov av skyddsmurar. Tilliten fanns där från början.

Många långa samtal senare hade vänskapen mognat och djupnat till en annan slags kärlek. Lite senare flyttade han in i en lägenhet i huset mittemot, och jag hjälpte förstås till med flyttlasset. Ett minne framträder tydligt från den där dagen när de som skulle bli svärmor och svärfar (fast det anade jag ju inte då) kom körande med varsin fullpackad bil med tillhörande fullpackat släp. Lägenheten var på 22 kvadratmeter, men packningen var som till en mindre paradvåning. När jag gick där längs korridoren, bärande på ett anskrämligt fult gammalt teakfanérbord, tänkte jag: han är snäll och bra den där Martin, men flytta ihop med honom och alla hans prylar gör jag aldrig! Fem månader senare var det just precis vad jag gjorde. Fast bordet, det följde inte med.

 Livet tillsammans, med ett gemensamt hem och lite olika syn på såväl saker som vad som skall räknas som välstädat, hade sina utmaningar. Ingen av oss hade bott ihop med någon förut. Givetvis blev det konflikt, så som det kanske måste bli. Jag blir alltid skeptisk när par hävdar att de aldrig har bråkat i hela sitt liv. Måste inte det innebära att någon gett upp sin vilja? Att förvänta sig att man alltid tycker lika om precis allt verkar så otroligt. Men vad vet jag, kanske finns det de som är själsfränder från insidan och ut.

Det har varit omvälvande år. Sorg och död, nytt liv och glädje har funnits där om vartannat. Långa utbildningsår, tider ifrån varandra och tider tillsammans. Månader då någon av oss varit helt under isen, gyllene ögonblick då allt tycks förklarat. Kort sagt: vi har delat livet. Det är stort när man tänker på det. Och alla dessa år, dagar och timmar har präglats av samtal. Det goda samtalet, där sårbarhet och skörhet inte är en brist utan en förutsättning för närhet och förståelse. Gemenskap byggd på tillit. Det finns alltför få sådana sammanhang i vår tid.

Den nära, djupa relationens diametrala motsats måste vara Facebook. Rätt använt kan detta forum vara ett fantastiskt verktyg för att skapa kontakter, nå ut med information och hålla sig á jour med vad som sker hos dem man inte träffar särskilt ofta. Men nätgemenskapen har också sina baksidor, den är ett tveeggat svärd. Frestelsen är stor att bara dela med sig av det goda i livet, och därmed kanske också vara med och skapa orimliga förväntningar på vad som är ett människoliv. Även om vi kanske anar att den andres tillvaro inte enbart kan bestå av solnedgångar över en exotisk strand, måltider på restaurang och lyckade bakverk, så är det nog lätt att flödet bidrar till en snedvriden bild. Och vad händer sedan i mötet i den verkliga världen? Fortsätter vi att vara våra Facebookprofiler även där? Som om hela livet vore lika tillrättalagt och välordnat som hemmen i ett inredningsmagasin.

Förut skrämde sårbarheten mig, inte minst min egen. Nu är det tvärtom, det är de osårbara som gör mig rädd. I mötet med en felfri fasad, det lyckade livets pansar, kan ingen sann relation komma till stånd. Där är jag i evigt underläge, jag som inte orkar eller vill låtsas om något annat än hur det verkligen är. Man kan tycka att sanningen skulle vara vinnare, men så starkt är tidens ideal att det nog är först i det riktigt långa loppet som ärligheten segrar. Åtminstone vill jag tro att det är så, för något annat vore outhärdligt. Och när min livssyn krockar med andras, är det till den tron jag flyr. Sanningen skall göra er fria.

Skörhet. Vi har den alla, mer eller mindre dold. Olika sköra är vi, javisst, men sköra likafullt. Bräckliga lerkärl. Om sårbarheten är något som vi måste erkänna, så är varsamheten dess oundvikliga följd. Hur lever man varsamt också i relation till andra? Är inte risken stor att varsamheten blir till osanning och utplånande av det egna jaget?

Det gäller att varsamheten är fördelad och riktad både inåt och utåt. Att balansgången inte upphör. Att respekt och självrespekt får finnas där i lika delar. Liksom kärleken till nästan och till det egna jaget.

Det har blivit dags att ta itu med en missuppfattning, en mycket olycklig sådan, nämligen om kärleken. I biblisk bemärkelse har kärleken, liksom hjärtat, en något annorlunda betydelse än vi nog tänker idag. När Jesus uppmanar oss att älska vår nästa, när det i tredje Mosebok står att du skall älska invandraren, när det i breven till de tidiga kristna församlingarna gång på gång manas till kärlek, så handlar det väldigt lite om romantiska känslor. Kärleken – i gammal- såväl som nytestamentlig kontext – innebär respekt och aktning, att se den andre och dennes behov.

Det är ganska långt ifrån den allt uppslukande, rosenskimrande kärlek som skildras i romaner och filmer och som kan få oss att tro att kärlek är en känsla, ett tillstånd av fullkomligt samförstånd och enighet. Förälskelse, för all del, det är en känsla och en ljuvlig sådan när den infinner sig. Men kärlek, det är en hållning. Varken Jesus, den gammaltestamentliga författaren eller Paulus förväntar sig alltså att vi skall gå omkring och känna pirr i magen inför människor vi möter.

Det må låta krasst, men det är samtidigt befriande. Jag måste inte tycka om alla, måste inte känna att alla människor är toppen! Inte ens Jesus begär det av mig! Däremot, och det är viktigt, vill han att jag visar människor respekt. Det kan vara svårt nog ibland, men det är åtminstone ett aktivt val som jag kan göra. Förälskelsekärlekens hormonstormar, dem råder vi inte över. Men kärleken, den finns där alltid som en möjlighet.

Än hjärtat då? Bibeln talar en del om det, men också där tror jag att innebörden kan gå förlorad eller åtminstone förändras när det läses med nutida glasögon. Idag bär vi vår (romantiska) kärlek i hjärtat. Vi känner med hjärtat, både kärlek och hat. Men i Bibeln är hjärtat säte för tanken, viljan och besluten. Här bor också modet. När Maria tar herdarnas budskap till sitt hjärta, betyder det alltså att hon tänker på vad de sagt. När Ordspråksboken uppmanar oss att vakta vårt hjärta eftersom hjärtat styr vårt liv, handlar det inte om att känna ömsinthet utan om att se upp med vad vi tänker. Att använda huvudet. Det är kloka ord. Vi styr väldigt sällan över hur vi känner, och kanske inte heller särskilt ofta över vad vi tänker, men jag tror att tankens banor är lättare att förändra och ha kontroll över än känslans. Och modet, modet att tänka och att tro på värden som inte nödvändigtvis stämmer överens med vad världen säger är sant och viktigt, som Facebookytan eller konsumtionshetsen eller ”var man för sig själv”.

Så var kommer då varsamheten in i det hela? Är varsamhet en tanke eller en känsla? Kanske är den både ock. Eller snarare är den en hållning som klätts i ord. I en relation kan varsamheten vara en god hållning. En medvetenhet om den egna och den andres sårbarhet kan göra ett sant möte möjligt, ett möte där såväl tillit som trygghet kan skapas och relationen djupna allt eftersom. I en trygg och varsam relation kan även kritiken få finnas, den slags goda kritik som leder till utveckling och ökad förståelse. Ordet ”respekt” dyker upp i tanken, men det är ett ord som fått en negativ, närmast aggressiv, klang. Ordet andas inte längre jämlikhet så som det kanske gjorde en gång. Jag vill inte sätta mig i respekt hos någon. Men behandlas och behandla varsamt, det kan jag göra.

Kanske är det också så att varsamheten blir viktigare ju mer relationen fördjupas. Jag tycker mig kunna märka det i vänkretsen, särskilt hos en av mina bästa vänner. Förut hojtade vi alltid ”ha det gott!” som en sista hälsning när vi skilts åt efter den obligatoriska kramen och försäkran om att ses snart igen. Men så hände det något. Jag minns inte om det verkligen var så, men vill gärna tro att det berodde på en händelse där jag blev väldigt skör och väldigt rädd. Oerhört sårbar, men också sårad. Det var inte vännens fel, men han var med och såg det hända. Och kanske hade vänskapen kunnat få sig en törn om det inte funnits plats för den där sårbarheten av en eller annan anledning. Om det sköra hade skrämt och rädslan manat till skärpning. Men nu gjorde den inte det, och relationen fördjupades istället.

Efter den där händelsen är avskedsorden alltid ”var rädd om dig”. Och det kanske är som jag inbillar mig, men vilar det inte några osagda ord därefter? ”Var rädd om dig, för jag är rädd om dig”. Att önska någon gott, det är inte fel. Men att önska någon varsamhet, det är ännu bättre. First thing´s first.

Allt gott!

Lina