Kyrkogården är de dödas vilostad

ett minnenas rum, en Guds åker.

Helgd hägne grifterna.

Aktsamma händer sörje för omvårdnad och prydning.

Stillhet råde på denna helgade mark.

Skylten finns att läsa vid ingången till många av våra kyrkogårdar. Språket är så vackert och orden allvarsamma, men också ömsinta. Inte vilka händer som helst skall sköta om rosor och rabatter, kratta grus och hamla lövträd, lägga kransar och tända ljus. Aktsamma skall de vara. Här springs inte och här visslas inte. Det är helgad mark, avskild från det vardagliga med ett särskilt, tvåfaldigt syfte. Kyrkogården är till för att ge de döda vila, men också för att ge sorgen och saknaden hos de efterlevande ett rum.

Att ta en tur på kyrkogården, vare sig det är den där man själv har sina nära och kära eller någon annanstans, det är en vilsam upplevelse. Många vittnar om det. Men det kan också vara tankeväckande.

På den lilla kyrkogård där de flesta av mina anhöriga vilar finns en andaktsplats precis innanför grinden. En fontän, en bänk, en stensatt gång och en storväxt ask invid muren. Detta är min barndoms kyrka, och här har jag gått hundratals gånger. I början var gången förbi asken rak och jämn, men trädet växte och rötterna med det, och stenplattorna höjde sig allt mer och vinklades åt olika håll. En gång på väg till gudstjänsten snubblade mormor på stenarna och föll, men hon fångades upp av den långa, stiliga prästen som råkade gå precis bakom henne och fick hjälp upp på fötterna igen. Mormor var omåttligt förtjust över den händelsen.

Med åren blev gången oanvändbar, och istället blev en liten stig upptrampad i gräset av människor som ville undvika en mindre bergsbestigning på sin väg mot kyrkogården. Det rörde mig till tårar den dagen jag kom för att besöka kyrkan och upptäckte att saken blivit åtgärdad – men inte genom att fälla asken och gräva upp dess rötter, utan genom att man istället stenlagt den lilla stigen bredvid. Det var ett varsamt sätt att ta hand om situationen, och besökande till kyrkan eller kyrkogården får vackert fortsätta att ta en omväg om det alltjämt växande trädet. Det finns en djupare tanke här, och en lärdom för de större perspektiven.

Om vädret och tiden tillåter, så tar jag gärna en tur på kyrkogården i församlingen där jag tjänstgör. Oftast stöter man på någon att byta några ord med, eller så blir det en promenad i stillhet. Bara fågelsång och knastrandet av grus under fötterna bryter tystnaden. Ett och annat namn på stenarna är namn som betyder något också för mig – de väcker minnen av begravningen och samtalet som föregick. Kanske också av personen själv, om jag haft den stora glädjen att få träffa honom eller henne i livet. Det är fint att få begrava någon som man känt.

Namnen och årtalen på stenarna vittnar också om andra saker; om gårdar som ärvts och brukats i generationer, om syskon och makar som delat livet tillsammans. En och annan yrkesbeteckning som berättar om den tid då de höggs in i stenen, om arbeten som inte längre finns och uppgifter som var värda att nedteckna som en sista påminnelse om den som levat. Nämndemannen, kyrkvärden, klockaren, hemmansägaren. Och hustrun. Att kvinnorna på de äldre gravarna oftast inte har någon egen titel utöver denna kan på ett sätt vara sorgligt, men samtidigt också det vackert på sitt sätt. Det väcker frågor. Vad innebar det att vara hustru i den familjen? Är det en innerlig kärlek och samhörighet som menas, eller handlar det mer om en uppgift och ett arbete?

Varje namn en livshistoria. En rymd av dagar och år mellan två datum. Var finns deras berättelse nu? Är den glömd, eller finns det  efterlevande som minns och för historien vidare? Biologen Svante Pääbo sa en gång att vår livshistoria förs vidare i våra gener, att generna rymmer en berättelse som varar i tiotusentals år. Åtminstone var det vad jag hörde, och jag tyckte om det. Samtidigt kan nog genetiken inte lära oss något om känslor och förnimmelser, den historien försvinner när en människa dör. Och alla för ju inte sina gener vidare, av olika skäl.

Men tänk, om jag slår mig ner här vid hemmansägarens grav och lyssnar tillräckligt noga och länge, så kanske det finns en ängel som kan berätta. Viska om nödår och höskördar, om stekt sill till middag och glädjen i att se sina barn växa upp till ordentliga, redbara personer. Om hur det känns att mista och att få, att leva och att dö. Kanske. Jag skulle önska att det fanns en historiebevarande ängel vid varje grav. Helt säkert skulle det finnas massor av viktigt och klokt att höra av dem. Lika säkert som att de som ännu lever har mycket att berätta – om vi bara tar oss tid att lyssna på varandra.

Att vandra på kyrkogården gör också en sak uppenbar: livet är inte rättvist. Inte bara föds vi med olika förutsättningar, vi lever också smärtsamt olika länge. Ibland är det inte ens ett år mellan födelse- och dödsdatum. Visst vet jag att det är så, men det blir tydligt på ett annat sätt när det bokstavligen är hugget i sten. Hon fick bara några få år i livet, hann kanske lära sig att gå och sedan var det slut. Han blev tjugofem. Hon hundratvå. Ändå rymmer tiden mellan de två datumen på stenen ett helt liv. För mig är det viktigt att tänka så. Ett helt liv.

Så kommer förstås tankarna på det egna livets slut. Ingenting vet jag om när det är dags att lämna. Kommer jag att få bli gammal, eller slutar det imorgon? Det är gott att inte veta. Och gott att påminnas om att någon gång kommer det att ta slut. Det ger perspektiv och hjälp att prioritera. Psaltaren, denna bibelbok som jag så ofta återkommer till, ger uttryck för detta:

Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi.

De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi,

och vi är borta. [...]

Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.

Vårt hjärta får vishet av att begrunda att livet skall ta slut, att tiden går så fort. För mig är det ett ögonblick sedan den där askens rötter var djupt under markytan och den stensatta gången på barndomens kyrkogård rak och jämn, trots att det i själva verket handlar om närmare ett kvarts sekel. Så är tiden för oss människor, tror jag; den växer i det fördolda liksom trädrötter. Vi ser den inte, därför tror vi att den inte finns. Tills den dag vi inser att asken har blivit stor och barnen med den, att det är en ansenlig mängd dagar och år mellan då och nu, och vi begriper inte vart de tog vägen.

Vishet i hjärtat, det kanske handlar om att ta vara på det viktiga i livet. Att lyssna på ett annat sätt, både utåt och inåt, än vad världen i stort kräver av oss. Att ta vara på tiden. Det handlar inte om att häpet betrakta varje dag som ett nytt storslaget mirakel och nästan tvångsmässigt fånga dagen som om varje stund vore den sista – så kan ingen leva en längre tid! Det blir så lätt prestation också i detta.

Istället kanske det handlar om att vara sann mot sig själv och andra. Att försöka att inte säga saker man får ångra eller ångra att man inte sagt något. Att tillåta sig att börja om på nytt. Eller vad vet jag, du får göra din egen lista. Kanske är allting gott och väl som det är. Men för mig är promenaderna på kyrkogården tänkvärda stunder, och den där skylten invid kyrkogårdsgrinden en god påminnelse om ledord som kan vara bra att ha med sig inte bara i Guds åker, utan överallt. Vila, minns, helga, ha aktsamma händer och sök stillhet. Och så varsamheten, förstås.

Ha en riktigt fin lördag!

Kram Lina