Varsamhetens evangelium del 12: Tankar på träd

Middagstid i Halmsund. Till den lilla utlöpare av sten som utgör södra avgränsningen mot den vik som är mitt andningshål här i Bohuslän har jag promenerat. Nedför stigen, förbi snåren, ut på den anhopning av stenar som en gång var en väg, och slutligen landat på Gumsumpens mjuka rödtonade hällar. Det är en blåsig dag, havet rör sig oroligt strax nedanför och anteckningsblocket vill inte vara stilla för vinden. Jag kom hit för att andas. För att komma i balans igen.
Vågorna slog ur mig oron vid det snabba doppet nyss, och nu torkar luften och solen bort vattnet från huden så att bara saltkristallerna blir kvar. Här är både vackert och skoningslöst. Det är svindlande att se på de höga klipporna, notera skiften av bergarter, sprickor och skrevor som låter ana de mäktiga krafter och geologiska processer som en gång skapade detta landskap. Tryckte upp och pressade samman berg ur jordens inre. Saltvatten och vind som slipat och format, is som spräckt, tid som tålmodigt förändrat och kanske förfinat. En mikrosekund är jag en del av allt detta, sedan är jag borta och om det vet klipporna ingenting.
Annat är det med träden, de högväxta granar som jag saknar så förfärligt när jag är här. Nog är det otacksamt att längta bort från denna exotiska plats, att längta hem till det bekanta, ändå gör jag det och tänker att det kanske är gott att få känna på saknaden. Den låter mig ana hur viktiga de är för mig, de där träden.
Världens äldsta träd är just en gran. Mannen som upptäckte den gav den namnet Old Tjikko efter sin hund, och nuförtiden är den (granen alltså, inte hunden) en turistattraktion där den står på Fulufjället sedan dryga 9 550 år. Jag har sett den på bild och skulle gärna åka dit. Lägga handen på stammen och kanske få ana årtusendenas gång i dess puls. För nog har träd en puls! Ändå är det inte den del av trädet som är ovan jord som bär den höga åldern, utan rotsystemet. Gång efter annan, med sådär ett par-trehundra år emellan, dör stam och krona, grenar och barr, och ett nytt skott skjuter ut. Hur det går till, och hur en sådan livskraft kan finnas där i underjorden, det begriper inte jag. Men jag tror att Old Tjikko har något att berätta också om människan. Om tålmodighet, om en stillsam tro och tilltro, och kanske också om en smula envishet. Djupt i det fördolda, dit ljuset inte når och ljuden förlorat sin klang, där kan nytt liv och hopp spira. Där kan fantastiska saker ske.
Nu skriker silvertärnan, ställer sig och ryttlar i vinden strax ovanför som för att påminna mig om var jag är. Flyger sen vidare, och jag avundas dess frihet men inte dess utsatthet. Ljungen blommar som bäst nu på sensommaren, varhelst minsta lilla jordplätt står att finna har den slagit rot; i strandängen, klippskrevan och kanten av slyskogen bildar den en dovt lila matta. Här finns inga högresta granar, inga vida kronor under himlen, ingen djup mylla att rota sig i. Här finns inga träd att tala om, och just därför bör man kanske tala om de träd som finns. Skriva om dem.
Vid nästa vik, Stenvik, klamrar sig några björkar fast vid klipporna. Små och knotiga som sina fjällkusiner växer de i vindens riktning, mer utsatta än silvertärnan som kan fly undan alltför starka stormar eller piskande regn. Varför gör de sig ens besväret? Varför har de inte gett upp och släppt taget? Finns det inte i trädens värld en punkt då de tänker ”nu räcker det, det är inte värt all möda att söka grepp och näring i denna ogästvänliga miljö”? En blick ut över öarna ger svaret: nej. Livet vill finnas till, oavsett omständigheterna. Ljung och gräs och knotiga lövträd överallt vittnar om obändig livsvilja, om hopp och samma idoghet som den urgamla granen på Fulufjället. Kanske också om anpassningsförmåga.
När jag kommer hem skall jag söka upp björkarna och asparna utanför huset och tala om för dem hur bortskämda de är. Hur bra de har det, där i sin lä och sin jord. Och de stunder jag själv är less på den hårda vinden och tycker att livet inte är värt besväret, då vill jag minnas träden här vid kusten. Kanske inte för att inse att jag själv är ganska bortskämd vad gäller livsbetingelser (även om det förstås är sant), utan för att få ordning på förväntningarna.
Jag måste inte vara högrest och ståtlig, rak som en småländsk gran. Mina livsomständigheter ändras från tid till annan, precis som för alla andra. Ibland är myllan lucker och näringsrik, och då kan jag vara som träden därhemma. Växa och mogna. Ibland är det kargt runtomkring, och då kanske det räcker med att bara finnas till. Att stanna kvar. Att tro att det ändå är värt det.
Silvertärnan är tillbaka, står åter stilla i luften med utbredda vingar. Längre ut är vågorna kantade av skum. Det är dags att lämna klipporna åt sitt och gå tillbaka. Tankar på träd har fått mig att känna mig rotad igen.
En vilsam dag!
önskar Lina