Ännu en mild augustidag har börjat, och utlöparen som i folkmun går under namnet Gumsumpen har åter blivit en tänk- och skrivplats. På södersidan finns en avsats strax ovanför vattnet som blir som en varm men hård loungefåtölj på en plats med femstjärnig utsikt. Det blåser mindre idag, men helt stilla är det inte. Ute vid holmarna går en båt. Uppe i stugan ägnar sig ressällskapet åt sitt.

Jag har alltid varit en person med ett behov av ensamhet. Inte så att eremitlivet lockar, men att få vara själv med tystnad och tankar, gärna i naturen, har varit en lika självklar del av livet som sömn och måltider. Visst skulle jag kunna se detta som ett skydd, ett resultat av påtvingat utanförskap som för att slippa smärtan av en ovald ensamhet fått namnet rekreation, men det skulle inte vara hela sanningen. Jag har också valt ensamheten ibland.

Av min mors berättelser om mig som liten, verkar det som att jag redan tidigt i livet ville vara själv ibland. Gärna (till sagda mors förskräckelse) uppflugen på en plats högt upp och med utsikt, som vid skorstenen på taket till mormors hus. Eller sittande på stegplattan längst fram i fören på segelbåten, med fötterna dinglande över vattnet som en udda galjonsfigur iförd flytväst i starkt orange och enorm krage. Eller i skogen vid den lilla källan, på stammen av den gran som föll i stormen -92 och som fått ligga kvar. Ibland var blockflöjten med, men oftast inte. Naturen fick stå för musiken.

Vad tänkte jag på? Tänkte jag alls, eller behärskade jag på den tiden den svåra konsten att bara vara? Jag minns inte. Det enda jag vet är att någonstans på vägen gick behovet förlorat, eller rättare sagt så försvann den i tankar och idéer om nytta, effektivitet och tidens dyrbarhet. Kanske hör det till var människas vuxenblivande att få för sig att all vaken tid måste fyllas av verksamhet. Eller så handlar det om tidsandan. Hur det än är, så blev perioden av oförmåga att göra ett enda skapandes grand också en återupptäckt av vilan i att vara overksam. Men jag gjorde motstånd in i det sista.

Stress gör det snudd på omöjligt att läsa böcker. Koncentrationsförmågan sviktar, rastlösheten river i kroppen och minnet är så dåligt att det ändå knappt är värt besväret. Under åren av stress och verksamhetsmani blev jag svårt beroende av ljudböcker. Bruket gick över i missbruk, och snudd på all tid som inte gick åt till arbete, fylldes med ljud. Fördelen med denna form av läsning är att det samtidigt går att städa, promenera med hunden, köra bil, laga mat och träna. Om man sedan minns det man läst är av mindre betydelse, det går alltid att lyssna om.

På mornarna var det istället P1:s morgonsändning som strömmade ur lurarna. Oftast var jag för trött för att höra ett endaste grand av budskapet, men allt prat gav mig tillräckligt mycket intryck för att höja stressnivån och få mig att orka ta tag i ännu en dag. Terapeuten kallade det för stresshormondopning, och såhär i efterhand kan jag se att det var precis så det var. Jag öste ur en osund energikälla. Att bara sitta still och ha det tyst var en omöjlighet, efter mindre än en minut kröp det i hela kroppen.

Min kloka handledare försökte gång på gång att få mig att våga möta tystnaden, att se vad som skulle hända om jag bara lät intrycken vara. Blotta tanken var outhärdlig, och jag vågade inte. Ljudmissbruket tilltog till en gräns som till och med jag insåg var både löjlig och ohållbar.

Så kom dagen då jag slutligen gav upp och lydde rådet. Tog lurarna ur öronen, satte mig i soffan och bara andades. Mötte ångesten, rastlösheten och oron. Det var hemskt. Att sitta där, helt overksam, var lika tröttande som att trampa vatten i ett oroligt hav. Jag kunde riktigt känna vågorna slå upp över huvudet, kvävningskänslan i bröstet och mattheten i kroppen. När som helst skulle jag gå under.

Det finns ett uttryck som jag tycker mycket om och som känns i hela kroppen: att bottna i sig själv. Vårt känsloliv symboliseras ofta av någon form av vatten, och jag tänker att den som bottnar i sig själv kanske står så pass stadigt att inte ens de egna känslosvallen kan få den personen att tappa fotfästet. Det är en bra bild. Jag vill också bottna i mig själv.

Nu var det storm på havet. I djupen kunde otäcka bestar anas, och snart skulle jag dö. Inte bokstavligen, kanske, men ångesten skulle sluka mig och all kontroll vara förlorad. När jag slutligen gav upp och lät mig sjunka, hände det förunderliga. Bara en liten bit under de fötter som gett upp sitt förtvivlande sparkande, som funnit sig i sitt drunkningsöde, fanns den. Botten. Fast och stadig, ändå mjuk som sand och obetvinglig som berget.

I samma ögonblick som jag satte ner fötterna i mitt inre, fanns vilan där. Vinden mojnade och havet var inte längre ett hav, utan en spegelblank insjö utan strömmar och vidunder. Med fötterna på botten kunde jag bara stå där, i vattnet som var mina egna känslor, och vila. Ingen frälsarkrans och ingen flytväst, utan en botten hade räddat mig. Den hade funnits där hela tiden. Men jag hade inte vågat lita på att det var så.

Kanske är vårt inre aldrig något annat än en sjö där vi bottnar överallt. Kanske får vi bara för oss att det är skrämmande stort och djupt ibland. Kanske trampar vi vatten i panik och vågar inte sticka ner fötterna av rädsla för att finna bara djup. Och kanske är det den erfarenheten som fått ge ord åt psalmistens ångest:

”Ur djupen ropar jag till dig,

Herre, hör mitt rop” (psaltaren 130:1-2)

Och tänk om Gud svarar: ”älskade barn, ingenting är så skrämmande som det verkar. Det finns en grund att stå på också i ditt liv. Sätt bara ner fötterna och vila.”

Att en gång ha funnit sin botten är ingen garanti för att det skall förbli så. Vilan, stadgan, måste återerövras gång på gång. Djupen är lika skrämmande varje gång som det blåser upp till storm, för så ser livet ut. Men jag tror att det går att öva sig, att lära sig känna igen känslan när man trampar vatten bland vågorna. Och jag tror att det med tiden går allt fortare att minnas att det då är att sluta kämpa som kan vara svaret. Ja just det, jag bottnar ju här!

Hemma i Småland söker jag fortfarande efter min utsiktsplats, den källa eller det träd som kan ge ro och rymd för overksamhet. Tills vidare duger kyrktrappan eller bryggan vid sjön gott. Och, några få dagar om sommaren, är de bohuslänska klipporna under den vidsträckta himlen en god plats att bara vara på. Havets skvalpande mot stenen gör på något märkligt vis det inre vattnet stilla. När jag sitter här, bottnar jag där.

Ha en riktigt fin dag!

Kram Lina