Genom allas våra liv, vill jag gärna tänka, löper två parallella berättelser. Den ena är vacker, färggrann och fylld av gemenskap och glädje. Där finns människor som betyder mycket och som jag betyder mycket för, härligt meningsfyllda dagar och känslor som tillhörighet, kärlek, trygghet och förtroende. Den här berättelsen om mitt liv är fullkomligt sann. Och så finns det den andra, den färglösa eller kanske rentav svarta historien. Här ryms utsattheten, våldet, rädslan och ensamheten. Den berättar om sjukdom, om mobbing, om att inte höra till, om att inte orka kämpa. Och den är precis lika sann.

Till och från har jag sett antingen den ena eller den andra livshistorien, det har varit svart eller vitt. Självklart har detta berott på det stämningsläge jag befunnit mig i just då, och det perspektiv jag haft har varit den enda, absoluta sanningen. Och på ett sätt så kan man inte hävda att sanningen ligger någonstans mitt emellan, för då hade livet varit en evig gråzon. Ibland är ju livet faktiskt rent och ogrumlat underbart, och ibland är det helvetiskt. Men om dessa två vägar löper parallellt med varandra, så kanske vi för det mesta befinner oss... ja, det får väl bli mittemellan i alla fall, i brist på bättre ord. Vi kan se åt endera hållet. Ibland går det att välja ur vilket perspektiv man betraktar sin livshistoria, men det kan krävas ganska mycket kraft. Oftast tror jag att det är omständigheterna som avgör.

Det viktigaste – och det gäller faktiskt båda dessa berättelser – är att inte glömma bort att också den andra finns. Jag påminner mig om det ibland, när djupen öppnar sig under fötterna: nu är du på den mörka vägen, och det går faktiskt över. Och när livet är sådär himlastormande gott, vill jag också tänka att inte heller det varar för evigt. Hur cyniskt det än må verka, så ger det faktiskt närvaro i stunden. Hjälp att ta vara på tiden. Under tiden däremellan, när det varken är det ena eller det andra, öppnar varsamheten ögonen för de små välsignelserna i livet. De som glimtar till mitt i det vardagsmatta och ger om inte lycka, så i alla fall värme.

Lycka, förresten! Få saker gör mig så irriterad som lyckoprofeter, som säger att allting här i livet handlar om inställning och hur man tar det. Jag tror inte att det går att ”välja lyckan”. Lycka är för övrigt ett hemskt ord som skapar prestationskrav och orimliga förväntningar på livet. Ordboken ger lyckan många betydelser. Ändå tror jag att det i vardagligt tal syftar på något slags rosaskimrande rus, som nyförälskelse eller salongsberusning. Vem orkar leva med sådana krav på livet? Nej, det är så att jag riktigt kan höra livet självt ropa ”stopp! Det här kan inte jag leva upp till! Kräv det inte av mig!” Jag är innerligt tacksam för de månader av förälskelseglöd jag fått vara med om, men också precis lika tacksam för att relationen djupnade till något mindre hett och långt mer starkt och hälsosamt i längden. Det är faktiskt ganska påfrestande att inte vara sig själv. Ett av de ord som kloke Stefan Edman, biolog och författare, lyfter fram som viktiga i arbetet för en hållbar värld (och kanske också ett hållbart inre) är förnöjsamhet. Det känns som något gott att sträva efter och arbeta för. Förnöjsamhet. Äger jag den, då kan det vara med den där lyckan.

Nu går det mot höst. Björkarnas kronor är melerade i grönt och gult, talgoxarna flyger i skytteltrafik mellan fågelbordet och skogen och pelargonerna har fått flytta in i värmen. Det är en tid för nystarter, men också för sammanfattning. Sommaren som gick bjöd på alla sorters väder och sinnesstämningar (precis som det brukar vara), men också många goda samtal.

Ett av dessa ägde rum bland en samling vänner och handlade om svenssonförakt. För nog finns det ett sådant? Man vill för allt i världen inte vara som ”alla andra”, utan sticka ut lite lagom mycket och på rätt sätt. Vara unik. Bygga sitt varumärke, vilket man inte kan göra om man råkar vara medelmåttig. Efter att ha kommit på oss själva med att ge uttryck för just den sortens förakt, ägnade vi oss åt en stunds självrannsakan. Det kan vara gott att göra så ibland. Rensa bjälkar ur ögonen. Vi kom fram till, att till det yttre är vi nog svensson allihop. Men till det inre - icke! Där växer kreativiteten, fördomsfriheten och äventyrslustan! Vi är minsann inte sådär trångsynta och trygghetstörstande som de andra.

En stunds tystnad följde. ”Fast vänta lite nu”, sa en av vännerna, ”är inte det ganska fördomsfullt i sig? Vad vet vi om vad som pågår inuti andra människor?” Och sanningen är ju den, att det kan man inte veta något om. Inte förrän man börjar prata lite mer på djupet. Och erfarenheten säger, att den resan rymmer oanade djup också hos de mest oväntade personer. Också den som liksom vi kör en förnuftig bil, veckohandlar och firar traditionsenlig jul kan ju vara precis lika ”ickesvensson” som alla andra. Alla bär på sina två historier om vilka vi vet väldigt lite. Raskt enades vi om, där i gemenskapen, att försöka göra oss av med de där löjliga fördomarna. Själva beslutet är lätt, men genomförandet tar lite längre tid.

Så är det en helt vanlig tisdagkväll i september, då jag kommit hem från jobbet före maken. Står och lagar middag i en alldaglig lägenhet som skulle må väl av ett städtag, med ett halvfullt kylskåp och tvätthögar att rensa. Lyssnar på radio där vid spisen, nyheterna som berättar om flykt och utsatthet, svält och fattigdom. Så mycket lidande, sådan rädsla och orättvisa i världen och i vårt eget land. Tänker att det får vara slut med föraktet, om inte annat så för att jag själv är svensson. Och det borde jag vara djupt tacksam för.

Världens historia är lika tudelad som den enskilda människans. I filmen Contact, baserad på en roman av Carl Sagan, får människan kontakt med utomjordiska varelser. För att inte skrämma, antar dessa utomjordingar vår egen form när ett möte äntligen skall komma till stånd. Det visar sig att de har funnits där länge, studerat oss och sänt ut meddelanden som vår teknologi ännu inte har förmått förstå förrän nu. De vet ganska mycket om människan. En av dessa säger:

Ni är en intressant art. En intressant blandning. Ni är kapabla till sådana vackra drömmar, och sådana fruktansvärda mardrömmar.

Och så är det nog, även ur ett inomjordiskt perspektiv. Krig och våld, egoism och massförstörelsevapen, det avsiktliga utrotandet av andra människor – allt sådant är saker som skulle få oss att tappa hoppet om det var den enda berättelse som fanns. Men så finns den där andra sidan, den där som beskriver glimtar av det vi kallar Guds rike, som innefattar kärlek och osjälviskhet, solidaritet, förmågan att se mångfaldens rikedom. Den andra sanningen, den som missmodet ibland hindrar oss från att se. Vi lever för det mesta i skärningspunkten mellan dessa två sanningar, vända mot antingen den ena eller den andra när det klokaste kanske vore att se åt båda håll. Också här är varsamheten ett användbart ord; var rädd om det sköra hoppet och försiktig med att döma. Ur dömandet kommer sällan något gott.

Jag tror på det godas seger, med Guds hjälp. Att det för världens skull kommer en dag då allt ställs till rätta, får den ordning det var tänkt. Det är en ordning vi inte kan greppa eller förstå, det är nog vad Jesus vill förmedla när han vänder upp och ner på rangordningar och säger att den siste skall komma först och den minste bli störst. Men jag tror inte att den förste skall bli sist eller någon minst, det är ju också en orättvis ordning! Snarare är det kanske så att Jesus ger uttryck för något som vi inte kan begripa, vi som är fast i den här verklighetens ramverk.

Och för egen del, så tror jag att mina två parallella berättelser sluts samman till en enhet den dag jag slutar andas. Då är det fullbordat, sammanfattning kan ske och handlingarna läggas åt sidan. Dags att gå vidare mot okänt, men välkomnande land. Det skall bli skönt, även om det gärna får dröja ett tag än. Dessutom är jag lite rädd för himlen.

Ja, du läste rätt. Det här är det inte många som vet om, men nu är det dags att ta bladet från munnen och erkänna: himlen skrämmer. Fast egentligen är det inte rätt ord, snarare är det bävan jag känner. Och eftersom jag är som folk är mest, så måste det finnas fler som känner så, och för deras skull kanske det är en god sak att dela med sig av några tankar?

Ibland kan jag avundas dem som tror att allting bara blir svart när man dör. Snipp, snapp, snut, så var det slut. Själv kan jag, och vill förstås egentligen inte heller, göra mig fri från den fasta övertygelsen om att Gud tar emot där på den andra sidan, att det finns en värld där livet fortsätter om än i en annan form. Där tron får övergå i visshet. Där kärleken råder över allt. Platsen för återseendets glädje och lidandets slut.

Det finns ingenting med himlen som skrämmer egentligen, snarare funderar jag över hur i hela friden det är tänkt att man skall kunna ta emot all den där glädjen, kärleken som ingenting har att göra med förtjänst eller förmåga? Sådär bara, från ett ögonblick till ett annat. Jag, med mitt bagage, med mina misstag och rena illgärningar, hur skall jag kunna känna mig förtjänt av himlen? Komma till ro med hur berättelserna blev? Trots att jag ju förstås har gjort en del gott också, så tänker jag att det himmelska ljuset kanske blir för starkt och genomlysande, att jag själv inte skall kunna förmå mig att släppa taget om det som varit.

Lösningen för mig är densamma som för människor i årtusenden: skärselden. Det är en myt att skärselden handlar om att straffas i någon slags evig eld för de missdåd och de synder man gjort sig skyldig till under livet. Istället handlar den om att ”skära rent”, att göra sig fri från sina synder för att sedan kunna stiga in i himmelriket. Tanken har egentligen inget starkt stöd i Bibeln, och definitivt inte i vår kyrkliga tradition, men jag tror att den ändå har sina förtjänster. De medeltida väggmålningar som pryder många kyrkor och som har detta som motiv vittnar om att nog har skärselden använts som ett hot genom tiderna, men för mig är den ett begrepp och en tanke som inger tröst. Och inte heller tänker jag mig den som en plågsam eld, för så grym är inte den Gud jag känner. Istället är den en å. Ett reningsbad. En övergång. När den existentiella ångesten kryper närmre om natten, är det till den tanken jag flyr.

I fantasin står jag där på stranden, med ett böljande gräsklätt slättlandskap runtomkring. Det är skymning och i väst rodnar himlen. Allting är fullkomligt tyst, bara vattnets mjuka porlande smeker sinnena. Försiktigt känner jag med foten och finner att det kristallklara vattnet är ljumt och skönt. Stiger långsamt ner och låter mig flyta med strömmen. Den för mig varsamt framåt, jag behöver bara slappna av och följa med. Stjärna efter stjärna tänds där ovanför, mina vänner Vega och Deneb, Alcor och Mizar. I tankarna sker bokslutet, livet som det blev och inte blev, allt som skedde och allt som jag nu kan lämna åt vattnet att ta hand om. Här finns ingen tid, inget tvång, bara trygghet. Och fastän tiden inte finns, så kommer ändå stunden då jag känner att det är dags att gå vidare. Att jag är redo. Att det som varit har varit.

Under färden har landskapet förändrats, och nu kantas ån av gamla vänliga granar med grå stammar och mjuka barr, mossa och en och annan skogsblomma. Det ser ut precis som hemma, som det landskap jag känner och älskar, och där bland träden står han – Jesus. Jag må vara lite gammaldags och stereotyp i mitt tänkande, men i fantasin ser han ut precis som på barndomens söndagsskoletavlor. Kjortel och mantel bär han, och leendet är varmt. Den utsträckta handen ger hjälp och stöd uppför åkanten, och så står vi där i tystnaden en stund. Sedan sveper han sin mantel också om mig, lägger armen om mina axlar och säger:

Kom, vi har väntat på dig.

Det här är förstås min fantasi och min önskan, men det är också min bön. ”Såhär Gud, skulle jag vilja börja min tillvaro i himlen. Vad som händer sedan är jag säker på att du har rett ut alldeles förträffligt bra, men just såhär vore gott att få starta.” Och Gud hör bön, kanske också i detta. Vi får se.