När årstiderna växlar eller större högtider närmar sig, så är det en sak som förändras vid mina två arbetsplatser. Det brukar kännas ganska tydligt när det är dags, och även om förändringen kan tyckas liten och betydelselös, så är den viktig för mig. Jag menar förstås byte av skrivbordsbakgrund på datorn. Bakgrunden, den bild som är det som först möter blicken när man loggat in, den är oerhört viktig. Inte för att jag tittar på den särskilt ofta, för strax skall de olika programmen startas upp och fönster efter fönster täcker bilden. Det spelar ingen roll, den skall ändå finnas där och den skall vara rätt.

Så är det då dags att byta den där vackra sensommarblomman mot lite mer höstliga toner. Internet erbjuder tusentals, om inte tiotusentals olika foton och målningar på varje tänkbart tema, och det kan ta sin goda tid att hitta den bild som bäst passar sinnesstämningen. Söker på ord som ”autumn wallpaper”, ”autumn forest”, ”falling leaves”, men det blir inte riktigt rätt. Med sökorden ”autumn meadow” blir det träff, ett vackert foto på en äng och en ek i gyllene eftermiddagsljus och löv i alla höstens färger i såväl trädkrona som på marken. Det ser ut som hemma, trädet får mig att tänka på den urgamla eken på väg till mormors hus och fälten där det sägs att ett av dackeslagen stod. På cykelturer och promenader mellan våra två byar och på den där säregna, mättade doften av löv som fallit och börjat förmultna. Det är en bild som skänker lugn.

Så börjar jag fundera. Hur kan bakgrundsbilden, som jag i bästa fall ser några få sekunder varje dag vid in- och utloggning, vara så viktig? Finns det en djupare tanke här? Eller är det bara mitt vanliga, snudd på tvångsmässiga behov av att ge allting en högre mening som spökar?

När jag klickar upp ordbehandlaren och hösteken försvinner, vill den ändå förbli. Det är som en visuell version av bakgrundsmusik – något som finns där, men som kanske inte märks så mycket. Jag är inte så värst förtjust i bakgrundsmusik, särskilt inte den man tvingas på och inte kan välja själv, men det här tycker jag om. Bilden som får ange tonen. Intrycket som dröjer kvar. Kanske är det något som har beröringspunkter med livet i stort?

Jag har oerhört svårt att se saker för min inre syn. Bilden liksom glider undan och försvinner, och det var först för några år sedan som jag insåg att alla inte har det så, att vissa kan ha knivskarpa minnesbilder inne i sitt huvud. Fenomenet liknar prosopagnosi – ansiktsblindhet – men är inte lika allvarligt och jag vet inte om det har något namn trots idogt letande. För mig är det något som fascinerar snarare än stör. Däremot kan det vara en sorg att inte minnas hur de som lämnat jordelivet såg ut, men tack och lov finns det ju foton att ta till. Och om jag tittar på ett foto av någon, så ger bilden mig en känsla som stannar kvar längre än minnet av det jag sett. Fotot av mormor, sedan många år i himlen, väcker känslan av saknad, men också en stor tacksamhet. Bilden av den vänliga fjordhäst som fick finnas i min familj under 20 års tid får mig att ana den mjuka mulen och sträva manen. Hur det är att sitta barbacka på en varm, trygg hästrygg. Känslan, men inte bilden, stannar kvar. Som bakgrundsmusik. Som skrivbordsbakgrunden. Kanske är det därför som valet av bakgrund där i datorn är så viktig, för att den påverkar arbetet fastän den inte syns?

Bakgrund. Jag tror att den som upplevt ett stort trauma i livet skulle hålla med om att det kan finnas en ton, en bakgrund som påverkar allt också när det svåra minnet inte befinner sig i fokus. Likaså den som upplevt en stor glädje. Jag tror också att bakgrunden kan förändras, både över tid och med egen ansträngning och hjälp.

Och så tänker jag, att det kanske finns en än större bakgrund, en som går bortom både liv och tid, som vi i välsignade ögonblick kan fästa blicken på? Den där gången i trädgården då de svindlande djupen öppnade sig ovanför och jag bara visste att Gud finns. Eller då när jag föll ner på vardagsrumsgolvet och djupare ändå, orkeslös och med ingen som helst känsla av värde eller värdighet kvar, när jag trodde att nu är det slut, och bokstavligen togs emot av en kärlek och nåd som jag aldrig ens kunnat föreställa mig. En kärlek så stor att den fyllde upp varje slutet rum inuti, en kraft så stark att inget motstånd fanns. Välsignade ögonblick. Förklarade. Stunder som inte kan stanna kvar i det medvetna nuet, eftersom livet här måste fortsätta. Upplevelser som kan få bli bakgrunder, som kan ge djup och mening också när bilden glidit ur fokus.

Det finns en bild av den kosmiska bakgrundsstrålningen, en bild på himmelssfären som visar temperaturförändringar. Bilden är en blå oval med ett fläckat mönster i mörkare blått, gult, rött och grönt. Jag förstår den inte riktigt, men tittar gärna på den ibland. Den har något med universums födelse att göra, med tidens början, med det där stora och obegripliga som den mänskliga hjärnan inte är gjord för att helt och hållet greppa och förstå. Tänker att bortom den bilden finns en större bild, ett djupare djup, ett än större mysterium. Att det kanske vore bra om jag vände min blick dit oftare, för jag vet att där finns fäste och någon som ser tillbaka med en kärlek som övergår allt förstånd.

Min blick är ständigt fäst på Herren,

det är han som löser min fot ur snaran.

Psaltaren 25:15