Det mörknar tidigare nu. Redan en bit in på eftermiddagen djupnar solljuset i mörkare guldgult och skuggorna blir längre. På kvällspromenaden såg jag en stjärna tändas på himlen i en reva mellan molnen, och jag undrade vilken  det kunde vara. För någon som har bara amatörmässig kunskap om himlen, går det inte att veta utan att se de stjärnor som omger den. Stjärnorna är som vi människor: det är först tillsammans med andra som det går att se mönster och mening. Det är i gemenskapen vi kan se vilka vi verkligen är.

Kanske var det den vidsträckta stjärnhimlen som en gång tände människans längtan efter Gud? Eller såg hon något som gav genklang i hennes inre, en fråga som sökte sitt svar? Eller visste hon bara, alldeles av sig själv?

Alla kulturer i alla tider har haft religion, det är något som enar oss och kanske också särskiljer oss som just människor. Guds avbild, som Bibeln lär, nästan som en gud, med en ständig längtan efter gemenskap och med kunskap om gott och ont. På gott och ont. Så vitt vi vet är vi den enda varelse på jorden som frågar sig vem hon är, som frågar efter mening och mål och syfte med livet. I rummet bredvid ligger hunden och vilar. Jag kan ju inte veta, men tvivlar på att hon någonsin frågar sig vad som är meningen med att vara hund (däremot står det helt klart att hon just nu försöker förmedla frågan om vad det är för mening med att matte sitter där, när hon kunde vara här och klia den varma hundmagen).

Människan är också en varelse som vill att det skall vara logiskt. Kanske har det inte alltid varit så, men den mekaniska världsbild som just nu råder gör att vi gärna vill se ett samband mellan orsak och verkan. Därav, tror jag, dessa teologiska tankar kring vem som får och inte får hamna i paradiset, idén om helvetets sju kretsar och nådens ordning. Många av de tankarna växte fram samtidigt som naturvetenskapen som vi känner den. Orsak och verkan, lagbundenhet och logik. Och jag kan inte låta bli att tänka på vad som händer med mysteriet i denna värld? Den som befinner sig i ledande position i vår kyrka och som vågar låta ana att Gud kanske ändå är större än våra mallar, ramar och system, blir starkt kritiserad. Gud skall minsann vara fattbar, möjlig att beskriva och inte minst att förstå sig på!

Men är det inte att förenkla? Är det inte att, rentav, göra sig själv större än Gud? Somligt kan vi inte göra avkall på som kristna. Att Jesus är Guds Son, att vi är frälsta genom tron på honom och genom hans seger över döden. Att Gud är kärlek. Och nåd. Det är omistligt. Och det utesluter inte att någon annans sanning också kan vara sann.

Nu sitter vi i bilen på väg hem från en kvällsmässa. Regnet slår mot vindrutan, torkarna går för fullt och novemberblåsten rycker vårt lilla fordon än åt höger, än vänster. Inuti går diskussionen varm. Ämnet för kvällens mässa var helandeberättelserna, och frågan kom upp om huruvida vi vågar be för helande när människor är sjuka på olika sätt. Jag berättar om kvinnan vars grå starr jag på hennes uppmaning ber att den inte skall bli bättre, utan sämre, så att hon snart skall kunna få den där operationen som är över på några minuter och som kan ge henne en fullgod syn tillbaka. Det fanns inte ens i min tankevärld att be om tillfrisknande – för mig är miraklet att vi faktiskt kan använda laserljus för att hela sjuka ögon på ett så säkert och effektivt sätt. Gör det mig ljummen i tron? Nej, kommer vi fram till i vårt samtal, naturligtvis inte. Inom vår kyrka ryms många tankar och kontexter. Och när man talar om helande, så kommer man ofrånkomligt förr eller senare att hamna i teodicéproblemet, och de tankarna leder sällan någonvart.

Teodicéproblemet, det är den urgamla frågan om hur det kan finnas en god Gud när det samtidigt finns ondska i världen. Varför griper inte Gud in? Och om Gud gör det, varför inte alltid? Varför helas inte alla?

Det huvudsakliga skälet till att jag försöker att hålla mig borta från denna fråga i samtal med andra, är att det är så lätt att vi börjar göra just sådana där system där orsakssamband och lagar råder. De håller aldrig, åtminstone inte fullt ut. På frågan om Guds och ondskans existens vill jag svara: jag vet inte. Gud vet. Och Gud älskar. Det är allt jag måste veta. Här går min gräns för vad jag kan förstå. Det är jag som är människa, och Gud som är Gud. I Getsemane ber Jesus om nåden att få slippa undan sitt lidande men inte som jag vill, utan som du vill. Kanske är det här, i ångesten och rädslan, som han är som mest mänsklig. Och där han också anger människans plats.  Ske din vilja. Ändå, tänker jag, är kanske inte heller allt som sker så som Gud vill? Somligt bara sker. Ja, redan här börjar vi närma oss den där teodicéfrågan, och det är dags att dra sig tillbaka från en oframkomlig väg.

Ett av de starkaste vittnesbörden om respekten för mysteriet kommer från Theresienstadt under andra världskriget. I propagandasyfte tilläts fångarna viss kulturell verksamhet, däribland teaterföreställningar. En av dessa föreställningar handlade om att Gud var ställd inför rätta för de brott som judarna utsattes för. Jag kan tänka mig den bävan många måste ha känt inför själva ämnet, och kanske också lättnaden. Det outsägliga är äntligen sagt. Kejsaren är naken. Trots allt är ju Bibeln full av människor som vågar anklaga Gud. Så går föreställningen mot sitt slut, och det blir dags för dom. Domen faller: skyldig. I salen, berättas det, ligger tystnaden tung. Gud är skyldig. Gud har inte gripit in. Gud borde ha gripit in. Plötsligt är det någon i publiken som reser sig upp och utbrister: ”ära vare Gud!” Och fler skall följa: en efter en reser sig de judiska fångarna där i koncentrationslägret, och stämmer in i lovprisandet. Skyldig – ära.

Trots att jag tänkt på och berättat den här berättelsen så många gånger, reser sig ändå håren på armarna när jag skriver om det. Budskapet är starkt, kanske det starkaste, och det berättar om ömsesidighet och envishet på ett sätt som ingen annan. Vi behöver dig Gud, fastän allting talar för att du om du ens finns åtminstone inte bryr dig, och du behöver oss. Varför det här sker, det begriper vi inte och vi håller dig ansvarig eftersom vi vet att du har makten att göra något åt det. Men vi är människor. Här går gränsen för vad vi kan förstå. Och kanske just därför håller vi fast vid dig. Det var många år sedan jag hörde den här berättelsen, och jag är långt ifrån säker på att jag återger den på rätt sätt, men det är såhär jag vill minnas den.

En personlig, dynamisk relation till den Gud som råder över världsalltet är inte samma sak som att alltid begripa sig på Guds plan. Och respekt för mysteriet utesluter inte just en sådan nära relation. Den Gud som råder över universum och kanske bortom det, är mig samtidigt så nära  som ingen annan, inget annat. En tanke som manar till förundran. Och som sätter mig som människa på min rätta plats: inte universums mitt, ändå i centrum för den som ser och förstår allt. Någonstans i skärningspunkten mellan dessa två synsätt finns kanske sanningen. Och mellan dessa två tankar får jag pendla, fylld av frågor som söker sina svar men vars svar aldrig får vara så förenklade att jag gör mig större än Gud. Jag tror, och i den stund jag har fått för mig att jag vet, då kan jag vara säker på att jag inget vet. Just så komplicerat får det vara. Och det är gott.

Det enklaste hade ju förstås varit att göra som så många andra: att strunta i funderingarna och religionen och kalla den ett opium eller en lögn och vända ryggen åt alltsammans. Leva mitt liv så som det blir bäst för mig. Men det går inte. Det fanns en period i mina tonår då jag försökte, men någonting fick mig att varje kväll, ändå, under täcket och med viskande ord så att helt säkert ingen kunde höra be Fader Vår. Det fanns en period under rehabiliteringen efter mötet med den där väggen som jag bestämde mig för att ägna mig åt något annat och krävande på ett annat sätt som att köra tåg eller tapetsera väggar, men det gick inte heller. Det är någonting som drar, en längtan, en riktning, en vind som blåser mig åt samma håll gång på gång.

Kanske blåste samma vind den tidiga människan mot den där grottan i Tsodilo hills i Botswana, den äldsta platsen för religiös aktivitet som vi känner till, långt äldre än grottorna i Lascaux och Altamira. För 70 000 år sedan karvades där märken in i stenväggarna och pilspetsar offrades till ett för länge sedan glömt namn på Gud. Men var det då inte en annan gud? Nej, hur skulle det kunna vara det om nu Gud är en och densamme, evig och obegriplig?

Vinden blåser vart den vill. Vi kan bara låta den beröra oss.  Kanske sträva efter en relation till Gud som till en kär vän, någon som är nära och som vi vill skall veta vad som sker i våra liv. Och samtidigt förstå att Gud ändå är större än allt vad vi kan tänka, ett mysterium, en hemlighet. Både ock, på samma gång.

Gud är mysterium

kännbar i inre rum.