Igår predikade jag i Algutsboda kyrka, och här kommer både evangelietexten för Midfastosöndagen och själva predikan (så idag blir det långt att läsa!), som handlar om vad vi längtar efter:

 

När folket upptäckte att Jesus inte var där och inte heller hans lärjungar steg de i båtarna och for över till Kafarnaum för att leta efter Jesus. De fann honom där på andra sidan sjön och frågade honom: "Rabbi, när kom du hit?" Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er. Ty på honom har Fadern, Gud själv, satt sitt sigill."

 

De frågade då: "Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?" Jesus svarade: "Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt." De sade: "Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra? Våra fäder åt mannat i öknen, så som det står skrivet: Han gav dem bröd från himlen att äta."

 

Jesus svarade: "Sannerligen, jag säger er: Mose gav er inte brödet från himlen, men min fader ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv." 

De bad honom då: "Herre, ge oss alltid det brödet." Jesus svarade: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

 

Joh 6:24-35

 

Ända sedan jag flyttade ner hit till de här krokarna för snart åtta år sedan har jag närt en dröm, en längtan så stark att den ibland blev hela mitt fokus. Jag drömde om ett hus och en trädgård. Jag längtade efter eget gräs att klippa, jord att gräva i, väggar att måla och värmesystem att sätta mig in i. Ved att klyva och stapla. Det blev en lång längtan. Många budgivningar. Många besvikelser. Mycket beslutsvånda. Och tid som bara gick och gick.

 

Men så, en dag i somras hände det. Det var inte drömhuset, något sådant finns nog inte egentligen, men det blev inte alltför dyrt och framför allt blev det vårt. Med trädgård. Och ett värmesystem som jag omedelbart blev tvungen att sätta mig in i - och byta ut. Trädgården är stor, men oälskad och långt ifrån det där lummiga paradiset fyllt av blommor som jag tänkt mig. Och inte kunde jag ana att gräsklippare var så dyra!

 

Och jag hör ju själv hur gnälligt det låter och det är inte alls meningen - vi trivs väldigt bra och det är roligt att ha hus och roligt att renovera och arbeta med det. Men min poäng är att ibland kan det nog vara så att den längtan vi bär på får en riktning som hamnar lite fel, och ofta alltför ytligt. Vi får för oss att om vi bara har det där eller får uppleva det där, så kommer vår längtan att vara stillad sedan. Och så enkelt är det ju inte.

 

I de allra flesta mataffärer finns godiset och läsken närmast kassorna. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att medan du handlar din mat kommer du hinna bli hungrig. Och när blodsockret sjunker blir du sugen på snabb energi, på socker och kicken du du får av det. Så genom att placera sötsakerna nära kassorna, handlar folk mer av det, eftersom de är hungriga och misstolkar den signalen. Kroppen behöver riktig mat, men hjärnan och butiken konspirerar mot dig och lurar i dig att du måste ha socker NU! Och så säljer affären mer godis.

 

Och det här kan vara som en bild av livet. Vi har någon slags drivkraft, något som får oss att söka efter meningen med våra liv. Och det är väldigt lätt att det sökandet blir liksom på ytan. Som om en ny klänning, en fin bil eller ett hus vore meningen med livet. Det är det ju inte! Det vet vi ju egentligen, ändå hamnar vi ofta där. På ytan. I sockret, om man så vill.

 

De där människorna i evangelietexten, de som satte sig i små båtar och for över hela Gennesarets sjö, de drevs av något annat. De hade fått smaka på något som stillade deras längtan på ett helt nytt, och djupare plan. Och de sökte upp Jesus, eller kanske framför allt det Jesus hade att ge. Och jag tycker att det är en så spännande dialog som de har med honom när de väl har funnit honom. Folket ber om mer: ”ge oss tecken! Ge oss bröd!” Och Jesus svarar: ”jag är brödet. Livets bröd, som stillar er hunger för alltid.” Det känns som om de talar om olika slags hunger.

 

Jesus inbjuder till relation. Det är den - relationen - inte brödundret som människorna precis har bevittnat, som är det viktiga.

Det är relationen som stillar längtan och hungern, inte gåvorna.

Det är inte vad människorna får att ha och äga eller ens äta som ger mening, utan relationen. Och det där är viktigt. För när vi längtar efter mer andlighet i våra liv, mer Gud eller mer mening - vad är det då vi längtar efter? Samtalet? Kärleken? Eller vill vi bara bli serverade något som vi har fått för oss är det som är tro, som om tron vore en glittrig present man tar emot och äger?

 

Men tro är inte en sak, och inte heller en prestation. Den är relation. Det gör det hela lite mer komplicerat, för det kräver mer av oss än att bara ta emot ett färdigt paket, men det gör det också samtidigt så mycket enklare. Vi måste inte prestera någonting. Det räcker med att vara med Gud, med Jesus. Att tala och att lyssna.

 

Jesus ger oss många bilder för vem Gud är, hur Gud är och vad tro är. Och han är inte dum - han använder sig av bilder som åtminstone för dåtidens människor var helt vardagsnära och fullständigt begripliga, som får och grindar, mynt, vägar och vinstockar. Och bröd. Denna basvara, det som för många fattiga var den enda mat som fanns att tillgå, detta livsnödvändiga. Och näringsrika.

 

Kanske vill Jesus säga, genom att använda sig just av brödet som symbol, att tron är tillgänglig för alla. Den är inte dyr och svårfunnen som en riktigt lyxig chokladpralin. Och inte heller ger den snabba kickar men lite näring som en gräddtårta. Nej, tron är något som vi faktiskt på riktigt behöver. Som ger näring och mättar ordentligt. Och som finns där för alla. I vardagen.

Så hur är det med dig? Hur ser din längtan ut? Och vart riktas den? Det är naturligtvis inte fel att längta efter värdsliga saker som skor, mopeder eller semestern, vi är ju trots allt världsliga varelser. Men vi är inte bara det, vi är också skapade till Guds avbild. Till andliga varelser. Och det är viktigt att lyssna också på den längtan. Vi kan inte leva bara på gräddtårta och chokladpraliner. Vi måste också ha bröd. Bröd från himlen. Frågan är väl om vi själva har förstått det och vill ta emot det.