En dunkel örtagård

Ibland känner jag mig som något av en ambassadör för 500-psalmerna, alltså de psalmer som i psalmboken har nummer 500-599. Många av dem sjunger vi sällan, fastän där finns riktiga skatter både vad gäller text och melodi.

Bo Kaspers Orkester har gjort en låt som har ett oväntat tydligt kristet budskap, den heter Floden och den handlar om nåden som finns där, ständigt tillgänglig, men som vi ändå tvekar att kliva ner i fastän vi vet att det är bra för oss. Strax intill psalmen som jag delade förra veckan finns en psalm som handlar om ungefär samma sak, fast här har nådens flod får samsas med flera andra bilder som vill beskriva samma sak. Melodin är vackert mollstämd, och texten är – åtminstone för mig – så lätt att känna igen sig i. Den sista versen får bli min bön för idag, och kanske också din?

Psalm 530

En dunkel örtagård jag vet, vars port jag ofta nalkas.

Den lockar med sin enslighet, när dagen börjar svalkas.

Därinne dväljs min bäste vän,

men jag vid porten dröjer än.

Jag vet ett vatten, friskt och klart; var afton kan jag höra

det sorla djupt och underbart, när andra ljud ej störa.

Jag kunde nå det med min hand,

men törstar än vid källans rand.

Jag vet en gammal väg att gå, när morgon åter randas.

Den leder upp mot höjder blå, där lätt och fritt jag andas.

Från kraft till kraft den vägen bär,

men sällan, sällan går jag där.

O Herre, led mig i din vård den väg jag gått så sällan,

för in mig i din örtagård och släck min törst i källan.

Du vet ju allt vad i mig är,

du vet ock att jag har dig kär.

Text: E Liedgren 1919

Musik: B Berglund 1937

Önskar dig en välsignad dag!

Lina