För några år sedan råkade jag bli sittande framför en naturfilm som handlade om Galapagosöarna, denna märkliga ögrupp med helt unik flora och fauna, och det var särskilt en berättelse om en buske som växer där som fastnade i mig, för den fick mig att tänka på fastetiden.

Tyvärr vet jag inte vad den här busken heter, men den har ett alldeles särskilt sätt för att kunna växa och frodas, och det handlar om offer. Som dukanske vet, så är Galapagosöarna vulkanöar. Det är ganska karga förhållanden på sina ställen, med vassa klippor utan jord och näring. Just den här växten som jag tänkte berätta om börjar sina dagar som ett frö som är så lätt att det flyger i vinden. Någonstans ifrån kommer det flygande, och så landar det på en hård och tröstlös klippa. Hur skall det här stackars fröet kunna överleva?

Till en början tar fröet sin näring från regnet som faller från himlen. Det är inte mycket, men tillräckligt för att fröet skall kunna skjuta skott. Några rottrådar som finner fäste på berget, ett litet ljusgrönt hjärtblad som söker sig mot solen. Visst är det vackert, att det allra första synliga liv som kommer ur ett frö kallas just för hjärtblad?

Tiden går, och skottet växer till en planta. Det första ”riktiga” bladparet kommer, och det andra. Sedan händer det som jag tycker är en bra bild för fastan: växten fäller sitt första bladpar, det som finns längst ner på plantan. Det är inget fel på de bladen, men de fälls ändå och landar där vid rötterna. När plantan har växt lite till, så fäller den ytterligare ett bladpar.

Och de blad som fällts, de multnar förstås och blir till jord. Efter en tid så har den kala klippa som fröet först landade på fått en liten plätt jord som den i sin tur kan hämta mer näring ur. Och i slutänden är det en riktigt stor buske som växer där på klipporna.
Visst är det förunderligt?

Genom att offra något av sig själv, får växten möjlighet att växa. Det kan få vara en bild av fastetiden. Genom att avstå något, bildligt talat, så ger vi också utrymme till mognad och växt. Och kanske är det inte bara såhär under fastan, utan under hela livet? I vår tid är vi så vana vid att allt är möjligt för den som bara vill tillräckligt, men det är ju faktiskt inte sant. Livet är begränsat. Det är en ganska skön insikt, för då beror inte allt på mig och min vilja och motivation. Och vi måste själva begränsa livet ibland, om inte annat så för att hålla ihop. Den begränsningen behöver inte vara en förlust, den kan faktiskt vara något mycket vackert och något som ger så mycket mer tillbaka. Eller hur?

Önskar dig en finfin lördag!

Lina