Får och getter

Jag är en sådan där som lever mitt liv med kyrkoåret som rytm. Oftast, ibland är det inte så. Någon gång har jag till synes firat påsk, fastän det var långfredag i mitt eget liv. Och någon gång har jag fått gå in i allhelgonahelgens allvar, fastän det var sprudlande glädje som var min djupaste känsla just då. Men oftast, så präglar kyrkoåret mitt liv såtillvida att jag följer det i bön och känsla.

Kyrkoåret är en stor gåva till oss! Rytmen, förutsägbarheten, det faktum att det tillåter oss att rota också i de riktigt svåra och utmanande ämnena, det är så gott att det kan få vara så. Och att vi också får lämna det svåra för den största glädjen. Ja, för den som vill finns kyrkoåret där som en möjlighet att få växa och fördjupas i tron och som människa. Att en aldrig riktigt blir klar med kyrkoåret, att en hela tiden lär sig mer och förstår mer, det är ju precis så det är med allt som är gott i livet.

Om vi föreställer oss året som en cirkel (av någon anledning har jag alltid gjort det), så tänkte jag idag dra en linje nästan rakt över dess mitt för att binda samman två stora högtider. Det är novembermörkrets kanske lite ödesmättade, men ändå så pampiga högtid Domssöndagen som kopplas samman med vår allra största högtid, som vi firar om några veckor. Det var nämligen så det blev när jag i höstas skulle predika på Domssöndagen, och det här är den dagens predikan. Men vi börjar med evangelietexten som hörde till:

Jesus sade: "När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse.

Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder?

Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ 

Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’

Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv."

Matteus 25

Tänk - Domssöndagen - det hörs ju på namnet att det är en allvarlig dag, kanske rentav lite skrämmande. En dom, det låter ju inte trevligt alls. Och det ÄR en allvarlig dag idag, en dag när vi får vända blicken inåt och fundera över vårt hjärtas tillhörighet, vårt hjärtas blick.

Ändå tänkte jag börja den här predikan med att berätta om ett litet bus vi har för oss i Algutsboda varje höst. Det kom till en gång för flera år sedan, och det är ganska barnsligt men ändå lite kul. Det är såhär, att vid alla gudstjänster så räknar ju vaktmästaren hur många människor som är i kyrkan för statistikens skull. Och vid minnesgudstjänsten varje år, så har vi som en utmaning att så många människor som är i kyrkan och firar gudstjänst den dagen - motsvarande psalm i psalmboken måste vi sjunga i någon gudstjänst innan julen är slut. Hur knasigt det än är.

Så, nu har jag avslöjat den lilla fånigheten, som jag dessutom inte kan skylla på någon annan för, för det är jag som upprätthåller den. Förra året var det 249 personer i kyrkan vid allhelgona, och Blott en dag är ju inte så svår att klämma in på ett rimligt sätt. Något år var det så konstigt att vi valde att ha psalmen på en morgonmässa med personalen istället. Och i år var det med samma spänning jag gick tillbaka in i kyrkan efter att vi avslutat gudstjänsten ute på kyrkogården bland alla vackra ljus, för att höra med vaktmästaren vad det blev för psalm.

Och det kunde ju inte bli mer knasigt, för vi var 146 personer i kyrkan. Och 146, det är ju den mest påskiga påskpsalm man kan tänka sig - var ljus över griften, han lever o fröjd. Oj då… Först tänkte jag att det får nog bli till nästa personalmöte i år igen, men så slog jag upp psalmen och började läsa de sista verserna, som man så sällan sjunger.

Och - Guds vägar är sannerligen outgrundliga. Inte bara är verserna klockrena på Domssöndagen, själva psalmen blev för mig en påminnelse om ett perspektiv man kan ha med sig för att förstå Domssöndagens texter och teman - ett perspektiv som jag tror är absolut nödvändigt att ha i alla sammanhang, nämligen påskens. Det är i ljuset av påsken vi kan tolka hela Bibeln. Det är i ljuset av påsken kyrkan finns till. Och det är i ljuset av påsken vi inbjuds att leva hela våra liv.

I evangelietexten för idag beskriver Jesus hur han när han kommer tillbaka skall skilja fåren från getterna, eller agnarna från vetet som det sägs på andra ställen. De som har levt på ett gott, kärleksfullt sätt, får dela himmelrikets glädje med Jesus. De som inte har gjort det, de får ett evigt straff. Det är inte alldeles enkelt att säga ”lovad vare du, Kristus” efter den texten, för det är inte en beskrivning av Jesus som jag känner igen.

Vad hände med mannen som ritade i sanden och sa till äktenskapsbryterskan ”inte heller jag dömer dig”? Vad hände med den korsfäste som sa till rövaren ”redan idag skall du vara med mig i paradiset?” Jesus, som hela tiden släpper in människor i gemenskapen, bjuder in de som på olika sätt och av olika anledningar blivit utstötta. Skall han komma tillbaka vara likadan? Nej, det går ju inte ihop!

Och är det så domen ser ut, då är jag körd - för jag är en riktig get ibland. Egoistisk, snål eller så trött att jag inte orkar se nöden som finns mitt framför näsan. Precis som så många andra människor, vi som kanske vill göra gott, vill bidra, men som helt enkelt inte orkar ibland. Eller som fattar fel beslut, trots de goda intentionerna.

Är vi getterna som får gå till vänster om Jesus? Är det kört för oss? Fastän vi ber om förlåtelse varje gång vi firar gudstjänst, och ganska ofta tyst för oss själva därhemma också. Är dörren stängd för oss? Försöker vi vila i den där förlåtelsen Jesus lovat helt i onödan? Var finns nåden i det?

Och det är väl just det som är det avgörande - nåden. Kärleken. Guds kärlek, som är större än vi någonsin kan förstå. Större och starkare, men som inte tränger sig på. Nåden, som är en underjordisk ström som flyter genom allas våra liv. En ström som vi kan välja att bada i - inte ett skyfall från ovan. Guds nåd, Guds kärlek, är ett erbjudande - inte ett krav.

De som inte har känt igen Jesus i sina behövande medmänniskor i texten för idag, de förnekar sin synd in i det sista. ”När skulle vi ha sett, när var du…” De är inte i behov av någon nåd, och därmed behöver de inte Gud. De vill bara ha fördelarna, det götta med himmelriket - men någon relation med Gud, något samtal, är de inte intresserade av. Men tro är ju just det - relation.

Och påskens händelser är också just det - relation.

En Gud som säger ”se mig, här är jag, här hänger jag på korset för att ni skall förstå hur mycket jag älskar er”. En Gud som säger ”inte ens döden skall skilja oss åt, för nu löser jag dödens makt över er och öppnar porten till himlen”. Gud vill inte att någon enda skall lämnas utanför. Gud vill relation. Gud ÄR relation! Men aldrig tvång, aldrig krav. För den som inte vill, är det inte ett måste.

När Jesus berättar om Guds rike, är det ofta upp och nervända världen. De minsta skall bli störst, de sista först. Och också här, när vi talar om domen och den dag Jesus kommer tillbaka, är det upp och nervänt. För till syvende och sist handlar det nog inte om Guds dom över oss människor. Gud är inte sådan. Men vi själva kan döma oss till människor som inte behöver nåden, som inte behöver Gud. Det är domen. Inte Guds, utan vår.

Därför behöver vi inte vara rädda, därför kan vi fira den här dagen som en glädjens dag, för i påskens ljus är vägen öppen till Guds rike, och den enda som kan stänga den vägen, det är vi själva. Ingen enda går förlorad som inte själv vill det. Och nåden, den är framför allt att det aldrig någonsin är försent att vända om igen.