Förra året predikade jag också på första söndagen i fastan, fast över en annan text än i år. Här kommer den texten, och predikan:

Matt 4:1-11

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." 

Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: "Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten." Jesus sade till honom: "Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov." 

Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: "Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka." Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

I höstas var jag på en utbildningsdag i ledarskap, och precis i början av den dagen så visade kursledaren en bild. Och det är den bilden som jag kommer att tänka på när jag läser den här evangelietexten, fastän den är helt fri från öknar som den som Jesus begav sig ut i.

Bilden föreställde nämligen en flod, en strand och ett berg.

Och jag har tyvärr inte bilden med mig, så ni får tänka er den istället: det var en flod som flöt fram genom ett vackert landskap. Floden hade en liten strand, och i bakgrunden kunde man se ett berg.

Och så berättade kursledaren att floden är en bild för livet och alla de uppgifter som möter en där, både i arbetet och privat. Allting rör sig, livet och tiden och allt är ständigt i rörelse och mitt i alltihopa finns vi.  Och så sade kursledaren att det är viktigt att få ge sig upp på stranden en stund ibland, gärna med viss regelbundenhet. Få kliva upp ur vattnet, bort från alla uppgifter, och få ett annat perspektiv. Mitt ute i vattnet så brusar allting, och det kan vara svårt att få till en vila, men på stranden är det lugnt. Där kan man släppa taget om uppgifterna en stund.

Till stranden behöver vi komma ofta, och vilodagen, söndagen, är en sådan där bra rytm man kan bejaka för att få till den där stunden på stranden med jämna mellanrum.

Men, sade kursledaren, ibland behöver man få ytterligare ett större perspektiv, och då kan man ge sig upp på berget.

Det tar längre tid och är en jobbigare vandring, så den gör man inte så ofta, men någon gång om året så kan det vara gott att få ge sig upp på berget. Komma ännu längre bort från floden och måstena. Det är gott ledarskap, och det är kärleksfullt mot en själv att göra så. Visst var det kloka ord, och en bra bild?

Och så tänker jag att fastetiden som ju precis har börjat, är ett sådant där utmärkt tillfälle att bege sig upp på berget. Att ta sig tid för att verkligen byta perspektiv, prioritera lite annorlunda, ägna sig lite mer åt den andliga, det är ju precis vad fastan handlar om. Inte om att späka sig och lida, för det begär inte Gud av oss, men att avstå något till förmån för relationen till Gud, det är vad fastan handlar om. Den är en inbjudan, inte ett krav, och en möjlighet, inte en pålaga.

Men Jesus ger sig ju inte upp på ett berg i vår evangelietext, utan ut i öknen. Och öknen är ju också en fin bild för fastan, för i öknen får man avstå mycket. Och man kan ju fråga sig vad Jesus gör där? Två små ord i texten kan få vara en ledtråd: ”Jesus fördes av Anden ut i öknen”. Gud vill alltså att Jesus skall vara där! Kanske är öknen i den här berättelsen inte en bild för det livlösa, svåra och utmanande, utan en plats för vila? En plats som är lite fri från intryck, där han kan samla sig inför den gärning som han precis har påbörjat? Kanske är öknen detsamma som berget i kursledarens bild?

Fast nog är öknen full av prövningar, för där finns ju djävulen, som på olika sätt frestar Jesus att använda sig av sin egen makt istället för att förlita sig på Gud. Att liksom avsvära sig sitt beroende av Gud och vara själv bäste dräng.

Det finns så många ställen i evangelierna där Jesus känns så djupt mänsklig, och det här är verkligen ett av de ställena. För nog känns det igen, det där med att hamna i tankegången att inte behöva Gud, eller kanske rentav att glömma bort Gud när stress och press växer sig som en allt större tyngd i en?

Det är verkligen en prövning, de där stunderna när man glömmer bort att det finns en kraft som vill hjälpa en att bära det svåra, gå med varje steg på vägen och ge styrka åt den som vill ta emot den. En prövning att tro att man måste bära och klara av allting själv. Kanske är det en av de största och vanligaste prövningar vi råkar ut för, den att inte våga eller komma ihåg att släppa taget och låta Gud få göra sin del.

Och, som alltid, så går Jesus före och ger oss ett exempel. Han blir prövad som vi, delar våra mänskliga villkor, och han sätter djävulen på plats. Påminner djävulen och sig själv om att Gud vill bära, att vi behöver Gud för att kunna göra något alls. Jesus är inte rädd att följa Andens röst även när den leder ut i öknen. Visst, det är svårt där. Visst, det är lättare att stå kvar i floden och vara fullt upptagen med vardagens bestyr, måsten och krav.

Men för den som vågar lämna floden en stund och vandra upp på berget eller ut i öknen, som vågar bejaka fastetidens uppmuntran att söka fördjupning i livet, så finns det inte bara prövningar. För när djävulen har gett upp om Jesus och lämnat honom, står det att änglarna kom och betjänade honom.

Och så är det nog också för oss. Om vi söker en fördjupad andlighet, så väntar också ett möte med det Gudomliga. Gud, som längtar efter vår närhet varje dag, möter oss på andra sidan våra konstiga idéer om att vi måste klara oss själva.

Ibland behöver vi bara flytta undan de hinder vi ställer upp för oss själva, och där minsann, där väntar Gud som velat möta oss hela tiden.