Idag är det onsdag, och i Algutsboda skall hela personalstyrkan i Emmaboda pastorat samlas för något som vi kallar stormöte. Nu är det inte ett jättestort gäng, bara ca 20 personer, men det är gott att få träffas, fira gudstjänst och äta frukost tillsammans, innan själva mötet sätter igång. I vanliga fall brukar vi börja med att fira mässa, men idag skall vi fira en väldigt enkel, meditativ gudstjänst som vi precis har börjat att fira en söndag i månaden i Algutsboda.

 

Jag älskar det enkla och avskalade. Jag älskar högmässan också, men den kan vara svårtillgänglig och tippa över och handla mer om form än om innehåll om en inte ser upp. Men att få sitta ner, helt anspråkslöst, och bara vara i bön och sång och tystnad, det är något som jag själv kan behöva så innerligt väl ibland. Och eftersom jag är som folk är mest, är det rimligt att anta att fler har det behovet. Livet är så komplicerat, så fullt av intryck. Det är lätt att slukas med i den där strömmen av bilder, röster och ljud som möter oss varje dag. Lätt att bli beroende av den, som av socker eller andra snabba kickar.

 

Förra veckan var komministrarna i stiftet kallade till möte hos biskopen. Det var ett möte med en del information, men också en hel del samtal. I ett av samtalen, där vi kom att prata om varför människor inte hittar till gudstjänsten, var det någon som frustrerat utbrast: "vi konkurrerar ju med så mycket annat! Människor prioriterar inte stillheten längre!"

 

På ett plan är ju detta alldeles riktigt. Samtidigt tror jag inte att en kan tänka att en gudstjänst är något människor väljer som ett komplement till fotbollsträningen, keramikkursen och inspirationsföreläsningen. Att fira gudstjänst - eller att vara en stund i stillhet, om det nu är ett uttryck som känns mer bekvämt - är inte en hobby, utan en livsnödvändighet. Inte så att jag menar att det enbart är huvudgudstjänster i Svenska kyrkan som räknas (även om jag förstås vill rekommendera dem), utan all form av stillhet, kontemplation och bön. Det borde finnas med, inte på listan över fritidsaktiviteter, utan på samma lista där sömn, mat och mänsklig närhet står. Utan stillheten går vi sönder, förr eller senare. Vi är andliga varelser, vi behöver andlighet. Utan den, krymper vi som människor. Det är en insikt som syns ibland, exempelvis har Barnkonventionen en sektion som handlar om barns rätt till andlig utveckling.

 

Och visst är det frustrerande att se människor prioritera bort denna livsnödvändighet för att istället göra en massa saker. Och visst är jag själv precis lika oklok alltför ofta. Nog behöver vi fridlysa oss själva och livet i någon bemärkelse - lysa frid över en del av vår dag eller vår vecka och ge den tiden lika självklar plats, vikt och relevans som allt annat som vi måste ha för att inte krympa bort och dö. Det är svårt, javisst, det krävs disciplin till en början. Men jag har aldrig hört någon som låtit det andliga livet få ta lite mer plats i tillvaron som ångrat sig sedan, som uttryckt att det varit bortkastad tid eller inte gett något. Nej, snarare finns det så mycket gott att hämta ur att för en stund och med regelbundenhet bli någon som inte bara gör hela tiden, utan som också är.

 

I Bibeln (2 Mos 3:14) beskriver Gud sig själv med orden: "jag är den jag är", eller "jag är den som är". Inte "den som gör" (även om Gud naturligtvis gör en massa saker). Själva varandet verkar vara det viktiga, det som definierar Gud. Kanske är det i varandet vi i sanning blir Guds avbild. Det tål att tänkas på, kanske får det också bli de tankar jag skickar med mina kära vänner och kollegor i gudstjänsten idag. Om nåden och livsnödvändigheten i att inte bara göra, utan också att vara.

 

Guds välsignelse över din dag!

 

Lina