Idag är det internationella kvinnodagen! Det är en dag av flera på året då vi uppmärksammar de orättvisor som råder i världen, och som olika grupper i samhället utsätts för. Som vit, hyfsat välutbildad kvinna i typ sina bästa år och med både fast arbete och ett bra socialt skyddsnät, kan en nästan inte bli mer priviligierad än jag är – om en då inte är en man med samma omständigheter. Ändå är jag inte på något sätt fredad från patriarkala strukturer, trakasserier och inte minst den där känslan av att behöva vara på sin vakt på ett sätt som mina vänner som är män aldrig ens behöver fundera över. Det sker inte dagligen, men det händer.

Det finns många bilder och ord som beskriver Guds rike, det paradisiska tillstånd som Jesus berättar om, där alla våra föreställningar om makt och ordning ställts på huvudet, det rike som på samma gång är något som redan finns här och nu och något som skall komma. Jag har en bild som jag bär med mig, den kommer inte från något annat håll än min egen fantasi (tror jag) och är ganska barnslig, men det är en bild som för mig beskriver det Guds rike som finns här och nu, mitt ibland oss. Låt mig få berätta om den bilden.

Jag tänker mig en bubbla, som en jättestor såpbubbla ungefär. Den skimrar svagt i regnbågens alla färger, men är ändå transparent. Den ser lite skör ut, men man kan ändå ana att den tål betydligt mer än det verkar. Inuti den här bubblan finns människor och djur, ekosystem och en massa andra saker, och här råder ömsesidig harmoni och respekt. Här ser ingen på varandra utom med kärlek och utan att döma, och det behövs inte särskilt mycket mer regler än så. Här får var och en vara så som Gud skapat dem, och mångfalden ses med självklarhet som något som berikar, inte som ett hot.

Utanför den här bubblan finns andra människor, djur och ekosystem. Här råder spända axlar, dömande blickar, fyrkantiga lådor som saker pressas ner i och en rädsla för det annorlunda. Här finns också det riktigt hemska – förtryck, krig och ondska. Båda dessa världar, den som finns innanför bubblan och den som finns utanför den, är våra liv och vår tillvaro. Ingen av oss är nog helt och hållet innanför eller utanför någon av världarna, utan vi rör oss mellan dem. Några har andlig klarsyn och kan se den skimrande Gudsrikesbubblan i tillvaron, andra är rädda och därmed blinda för den. Alltför många har sin egen bild av hur Guds rike skall se ut, och missar därför hela grejen.

Om en tittar lite snabbt, så kanske det ser ut som att Gudsrikesbubblan är statisk och oföränderlig. Men den som stannar upp, skall strax se att Gudsrikesbubblan tvärtom är dynamisk och i ständig rörelse. Rätt vad det är, så - ”plopp!” – växer bubblan ett snäpp, och en kan ana att något eller någon har infogats i den vackra, regnbågsskimrande sfären. ”Plopp!” – där bestämde sig någon för att sluta döma andra på grund av deras hudfärg eller vem de älskar, och infogades i Gudsrikesbubblan. ”Plopp!” – där fick floden Whanganui i Nya Zeeland egna rättigheter, och därmed ett starkt skydd mot miljöförstöring, och både floden och dess beskyddare blev en del av sfären. ”Plopp!” – där fick den ensamma gamla damen som inte pratat med någon på elva dagar möta en vänlig blick och känna en hjälpande hand om armen när hon försökte ta sig över en snödriva på stan. ”Plopp!” – där kunde den unga mannen som hatat sin spegelbild hela sitt liv äntligen se på sig själv med kärlek.

”Plopp! Plopp! Plopp!” Hela tiden växer bubblan. Ibland blir den lite mindre också, när människor sätter upp gränser för kärleken och gemenskapen, men jag vill ändå tro att den på lång sikt blir allt större, allt mer inkluderande allt. Det blir ju faktiskt alltmer fred på jorden, och alltfler länder bejakar de mänskliga rättigheterna. Men inte per automatik – den motsatta strävan finns där också! Därför måste vi kämpa. Därför måste vi arbeta aktivt för att bubblan skall växa, och kampen måste vi föra tillsammans med Gud.

Och ja, det är en barnslig bild. Men för mig hör också barnsligheten och leken till Guds rike. För mig är detta på högsta, lekfulla allvar. Ibland kan jag rentav höra ljudet av en växande, skimrande bubbla. Och ibland kan jag sörja åt de människor som inte kan se den, eller ens förstå dess storhet. Och idag, på internationella kvinnodagen, ber jag för alla människor som lever under alla former av förtryck. Jag ber för Gudsrikesbubblan. Må den fortsätta ploppa, tills den dag kommer då Gud blir allt i alla.