Idag tänkte jag bjuda på en predikan från den andra fastetiden under kyrkoåret, nämligen adventstiden. Att den är en fastetid, det märks nog inte mycket hos människor i allmänhet, men advent är faktiskt en förberedelsetid inför julfirandet precis som vårfastan är det inför påsken, och vi har lila som liturgisk färg precis som nu. Förra året var jag för första gången sedan jag blev präst ledig på första advent, men året dessförinnan sade jag såhär:

Har ni tänkt på, att utöver själva livet, så har också Gud gett oss tre fantastiska gåvor? Gåvorna är förstås fler än så, men ur ett andligt perspektiv så brukar jag tänka på dem som tre, och de gåvorna är: trons gåva, förmågan att tänka och förmågan att känna.

Tron, tanken och känslan. Alla tre så oerhört viktiga för oss människor, och ingen av dem får utesluta den andra för då blir det obalans.

Det är som en slags treenighet som vi bär i våra hjärtan och som vi får vårda och värna både hos oss själva och hos andra. Jag tror att vi är ganska bra på att göra det när det handlar om barnen – vi vill att de skall lära sig att både tänka och känna och kanske också lära känna Gud.

Men som vuxna är det nog lätt att fastna i tankarna och glömma bort balansen; tron och känslan som också behöver få plats och uppmärksamhet. Och kanske är det också därför som vi har fastetiderna i kyrkans år, för att uppmuntras att ägna oss lite också åt tron och känslorna.

För nu går vi faktiskt in i fastan. På våren har vi en stor fasta, och adventstiden är den andra stora fastan. Lite ironiskt, kan man kanske tänka, för vi äter väl aldrig så mycket mat och sötsaker som de här veckorna som väntar. Men stopp och belägg – fasta handlar inte alls bara om vad man sätter i sig!

Nej, fastan handlar om att ta sig tid till stillhet och eftertanke, att lyssna inåt, att jobba på balansen. Och det kan vara svårt nog såhär års kanske du tänker, men det finns också fina tillfällen! Att fira gudstjänst, tända ljus, sitta ner och lyssna på musik fylld av mening och budskap – det är ju advent i ett nötskal!

Och så får vi vänta. Vänta på barnet som vi mött som vuxen i evangelietexten idag. Visst är det lite konstigt att den vuxne Jesus dyker upp just den här söndagen? Det inte riktigt logiskt.

Nej. Vår tro och våra berättelser är inte logiska. Inte på det sätt som hjärnan helst vill ha till logiken. Tiden är inte linjär, den går inte på ett håll eller ens i cirklar, utan olika händelser sker i olika lager av kyrkans tid och liv hela tiden. Jesus är vuxen ena söndagen och en liten bebis nästa. Jesus dog och uppstod den där gången i Jerusalem, men samtidigt sker det på något underligt sätt i våra hjärtan också varje påsk. 

Och egentligen varje söndag, varje söndag är ju en uppståndelsens dag. Att Jesus föddes, dog och uppstod är som tre ben som kyrkan vilar på. Det är mönstret som kyrkans liv och våra liv kan tolkas genom: födelse, död och uppståndelse. Det hände då, och det händer nu. 

Det är inte hjärnans logik, utan hjärtats. Och just där, i våra hjärtan, sker undret. Där föds tron, hoppet och kärleken. Visst är det bra med hjärnans logik, hjärnans kunskap, den har vi stor nytta av. Men vi får inte glömma bort våra hjärtan! Balansen måste finnas där: tro, tanke och känsla.

Det är så lätt att vi blir människor som bara agerar med huvudet. Vi behöver vara i våra hjärtan. Som de som kände igen sin kung, sin Messias, i den där mannen i enkla kläder som red på en helt vanlig åsna den där dagen i Jerusalem. Det fanns nog en och annan som missade det där, som såg men inte förstod, som inte hade hjärtat med sig. Det finns en lärdom i det.

Jag brukar ju försöka avsluta mina predikningar med en utmaning. Det är inte en utmaning som i tävling eller prestation - nej, mer som ett inbjudan fortsätta tänka, känna och växa i tro. Och idag får utmaningen lyda: tänk lite på balansen! Hur ser den ut hos dig? Hur har du det med tankarna, känslorna och tron, de tre fina gåvor som Gud har gett dig? Ja, det får bli adventsfastans utmaning. Inte som ett krav, men ett erbjudande.