På söndag är det den andra söndagen i fastan, och temat är "den kämpande tron". För ett antal år sedan firade vi den söndagen en Johnny Cash-mässa, där kyrkokören tillsammans med solister framförde flera av denna fantastiska artists låtar. Häromdagen kom jag att tänka på den där mässan, och letade upp predikan (den som spar hon har!), och tänkte att den kanske kunde passa såhär inför helgen? Predikan är dock över en annan text än den som vi läser i kyrkan på söndag, så här kommer först den:

Jesus drog sig undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” – ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

Matt. 15:21-28

För några år sedan mötte jag en man i ett sammanhang utanför kyrkan, och vi började prata. Eftersom han visste att jag är präst, blev det som så ofta ett samtal om tron och om Gud, och den här mannen berättade att han inte ville tro på Gud. Nog fanns det en längtan, men också rädsla.

”För du skall veta, Lina, att Gud nog inte vill ha med mig att göra. Jag har inte varit snäll.” Han sa det med skammen liksom som en tyngd över både kroppen och rösten.

”Jaha, vad menar du då?” frågade jag.

”Jo, jag har varit arg på Gud. När det händer massa elände i världen, då kan jag bli så arg.”

”Är det så farligt då?” frågade jag, och mannen svarade:

”Jamen, du förstår inte! Jag har till och med sagt till Gud: ’Hur hm-hm kan du stå där och inte göra något?’ ”

Nu fanns det både trots och rädsla i mannens blick. Här hade han, vuxna karln, vågat sig på att blotta sitt inre och berätta om sin stora skam—för en präst!

”Men det är väl alldeles utmärkt?” svarade jag, och jag menade det verkligen. ”Bibeln är ju full av människor som blir arga på Gud. Det är ju precis som med vilken relation som helst, ibland blir det bråk och så länge man fortsätter prata så finns relationen kvar. Det är när man inte längre bryr sig som den dör. Precis som tron. Att vara arg på Gud är ingen fara, men likgiltigheten är det värre med.”

Jag har inte mött den här mannen sedan dess och jag vet inte om vårt samtal gjorde någon som helst skillnad, men jag hoppas det. Jag hoppas att han för gott blev av med den där märkliga idén att tron handlar om att fromt böja sitt huvud och säga ja och amen till allt som livet bär med sig av ont och gott. Att det betydde något i stunden vet jag, för mannen började gråta och det var en lättad gråt.

Idag är temat ”Den kämpande tron”, och att kämpa med sin tro det har vi nog alla gjort i större eller mindre mått. Det är ett bra tema för en Johnny Cash-mässa. Johnny Cash fick också kämpa en hel del i sitt liv, inte minst med sin tro - det kan man ana i många av hans texter.

Det finns en berättelse om hur han, när han var i 35-årsåldern, tog sig till en grotta för att ta sitt liv. Han var trött på drogmissbruket, tyngd av moralisk och religiös skuld, trött på att kämpa. Kanske trodde han att ingen brydde sig om en så trasig människa som han, inte ens Gud. Kanske var det hans egen Golgatastund.

Men där i grottan händer det något. Han upplever att Gud inte har lämnat honom, att Guds omsorg gäller också honom. Mycket mer än så får vi inte veta, förmodligen för att det är så svårt att sätta ord på Gudsmöten utan att språket förminskar, men Johnny Cash tar sig i alla fall ut ur grottan igen och fortsätter sitt liv. 

Ja, kanske är det så att den egna trasigheten, sårbarheten och otillräckligheten öppnar en väg för Gud rakt in i våra hjärtan. Det var nog i alla fall den erfarenhet Johnny Cash hade, och den delar han med många andra. Det är något att fundera på. Vågar du släppa in Gud också i det som är fult och trasigt i ditt liv? Eller kämpar du med att hålla uppe en fin fasad också för den som du nog vet ser igenom ytan?

Det är en slags kamp, att våga vara ärlig inför Gud. Liksom i alla våra mellanmänskliga relationer, förstås, för också där kan ytan stå ivägen ibland. En annan slags kämpande tro möter vi i evangeliet idag. Kvinnan som möter en Jesus som inte alls är sådär tillmötesgående och vänlig som vi nog vill att han skall vara. Men hon ger sig inte! Hon är envis, och hon förhandlar med Jesus. Och får som hon vill till slut, och hennes dotter blir frisk.

Jag vet inte varför Jesus beter sig som han gör, och jag tycker inte om det. Vad är det han vill ha sagt egentligen? Fast kanske finns den här berättelsen för att vi skall lära oss att det lönar sig att vara lite envis. Det är också en slags kämpande tro, att inte ge upp för att man inte upplever bönesvar på momangen. Att inte sluta ropa efter Gud bara för att Gud inte omedelbart svarar.

Snart skall vi fira nattvard tillsammans, och alla är inbjudna att vara med. Det kommer inte an på om man tror sig vara värdig, för om det skulle handla om värdighet så skulle ingen kunna gå fram. Inte heller handlar det om hur stark i tron man är.

Det är en gåva som räcks oss, och ett minne av den sista måltiden som Jesus firade med sina lärjungar. Där var de alla med - Tomas med sitt tvivel, Petrus med sitt humör, ja till och med Judas förrädaren var där och delade måltiden med Jesus. Och i nattvarden har Jesus lovat att alltid möta oss, var och en.

Det kanske inte känns så alla gånger, kanske känns det mer som en tom ritual. Då gäller det att plocka fram den där envisheten som kvinnan i evangeliet visade. Att inte ge upp i första taget, att lita på att det gör verkan i oss i alla fall. För Gud ger inte upp om oss! Aldrig någonsin! Vi må vara arga och besvikna eller rentav likgiltiga, men Guds svar är aldrig någonting annat än kärlek.

Och om vi vågar vara oss själva inför Gud, med allt som är trasigt och krackelerat, då får Gud chansen att möta oss där, djupast inom oss där både vi själva och Gud har sitt bo. Och om svaret dröjer, så var lite envis! Vänta, längta, håll ut. Också efter den mest långdragna vinter kommer en vår, också i själens landskap.

Det finns de som hävdar att den här historien inte kan vara sann, men jag tänker att den nog är sann på ett plan i alla fall. Den beskriver väldigt väl den erfarenhet som så många människor har vittnat om genom tiderna - när man är så förtvivlad att man ger upp om allt, så tyngd av skam och skuld att man bara låter sig falla, då kan det märkliga hända att Gud plötsligt är så nära som aldrig förr. Som om vi måste krackelera för att ljuset skall kunna komma in i oss.