En av fariséerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.

Lukas 7

När jag för några år sedan skulle skriva en betraktelse för någon tidning över den här berättelsen, minns jag att det var en liten mening som jag fastnade för, och som jag inte riktigt kunde släppa. Den gången var berättelsen hämtad ur Markusevangeliet, det är lite annorlunda omständigheter, men huvudpoängen är densamma – en kvinna som är ”en synderska” söker upp Jesus, och med sig har hon en flaska balsam. I Markusevangeliet står det ”hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud”. Och det var just det där, att hon bröt upp flaskan, som jag fastnade för.

I min fantasi är det en dramatisk scen som utspelar sig, med en kvinna som är fylld till brädden av ånger över sina synder, rädsla för hur hennes tilltag skall tas emot, och säkert också bävan inför att stå där inför Mästaren hon hört så mycket om. Han som det viskas om att han kanske är Messias. Hon knackar inte på dörren, ber inte om lov, utan rusar in med sin flaska och sitt ärende som är så akut. I Markus evangelium får vi veta att det är nardusbalsam hon har med sig – det allra finaste och dyraste. Med darrande händer bryter hon sönder flaskan – fort, innan någon slänger ut henne! Varenda dyrbar droppe häller hon ut över Jesu huvud (eller fötter, beroende på vilket evangelium vi läser), och hon tar sitt eget hår och använder det som torkduk. Det är ett så laddat ögonblick, så fyllt av känslor.

Och sen då? Kanske blir hon stilla, ser ner i golvet. Kanske har kraften runnit ur henne, och nu väntar hon bara på att männen i rummet skall straffa henne för vad hon gjort. Att hon vågat ta sig sådana friheter! Hon är kvinna, hon är van att inte ha någon röst. Van att andra säger åt henne vad som är rätt och fel. Nu har hon låtit känslorna ta överhanden, och det leder aldrig till något gott.

Det är ett fruset ögonblick. Säkert är det många som stirrar på henne. Andra tittar kanske bort, fyllda av hennes skam. Ytterligare andra tittar säkert på Jesus. Väntar på reaktionen. Vad skall hända nu?

Kanske vågar hon till sist se upp. Kanske känner hon att hans blick söker hennes. Och när hon till sist vågar möta den – då finns där bara kärlek. Hans ögon är så milda, men ändå starka. Det finns inte ett uns av rädsla i dem, och inte heller dömande. Det var många år sedan en annan människa såg på henne på det sättet. Och så talar han. Säger att hon har visat stor kärlek, till och med större än mannen som bjudit honom in i sitt hus och serverat mat och dryck. Det är ett oerhört uttalande. Hon är en synderska, hon är tyngd av både skuld och skam. Hennes liv, och framför allt hennes omgivning, har genom åren brutit ner hennes självförtroende så grundligt att hon inte ser sig själv som mer värd än hundarna som sover i rännstenen. Men han har sett något annat i henne, sett den där längtan som fick henne att trotsa både rädsla och omgivningens fördömanden och söka upp honom. Sett hennes bultande, blödande hjärta och hennes utanförskap.

Och så säger han, som så många gånger förr: ”din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Inte ”jag har hjälpt dig”, utan ”din tro”. Det finns upprättelse i de orden. Han har sett hennes kärlek, och han har sett hennes tro. Och jag vill så gärna tänka, att det är med rätad rygg och nytt mod i blicken som kvinnan går ut ur huset till ett helt nytt, och helare, liv.

”Den kämpande tron” är temat för idag, och för texten som du nyss läste ett utdrag ur. Och nog är det så, att det kan kännas som att det finns tusen skäl att tvivla ibland. På världen, på mänskligheten, på hur man skall orka räcka till. Kanske också på Gud. Orden ”den kämpande tron” indikerar på något sätt att det ibland är så att vi kämpar med vår tro, och det hör förstås till det kristna livet att det blir en kamp ibland.

Men ändå vill jag, i alla fall i år, få läsa temat som en varning istället för ett konstaterande. För kampen kan bli så knuten också, så krampaktig och svår att den hindrar oss att se klart. Ibland ligger svårigheten inte i att fortsätta kämpa, utan i att släppa taget. Att istället för att försöka prestera och göra och åstadkomma, låta förtvivlan och allt det slutna och svåra få vara, falla på knä vid Jesu fötter och låta det få vara trasigt och ofullständigt och fult. Gråta så att snoret rinner.

Och kanske kan vi då, när vi vågar se upp och möta den där milda, starka blicken, märka att det var ju det här som var tro. Inte kampen, inte prestationerna. Utan längtan, törsten, viljan till närhet. Kärleken, även om ordet kändes för stort för att använda. Det var ju det som var tro! Och den ser Jesus, även när vi själva inte gör det.