Häromveckan var jag på bio tillsammans med några vänner och några nya bekanta, och vi såg filmen "en kvinna bland män". Filmen handlar om en av de första kvinnliga juristerna i USA och hennes kamp för att få ha en plats och en röst inom juridiken, och så småningom kampen för en mer jämställd lagstiftning. Eftersom det är en verklig person det handlar om, och man får anta att åtminstone stora delar av berättelsen är sann, var det inte på något sätt upplyftande att få ta del av det öppna förtryck och förakt som den här kvinnan fick möta, framför allt från sina manliga kollegor och överordnade.

 

Att diskriminering på grund av kön har förekommit - och förekommer - inom många olika yrkeskategorier kan knappast komma som en nyhet för någon utom möjligen den allra mest naiva, priviligierade person som tänkas kan. Det har nog inte alltid varit så lätt att vara kvinnlig läkare, brandman eller militär, och det har nog inte heller alltid varit så lätt att vara manlig sjuksköterska, förskollärare eller stylist heller. Och tyvärr är vi inte på långa vägar framme än, vare sig i världen i stort eller i vårt ändå så jämställda land. Att vara kvinna och präst, särskilt om en drar sig lite längre österut i stiftet än där jag tjänstgör, är inte heller helt enkelt, ens såhär snart 60 år sedan Margit Sahlin blev den första kvinna att vigas till tjänst som präst i Svenska kyrkan.

 

Ibland funderar jag över vad det är för människosyn som avslöjar sig när någon påstår att den eller den inte kan arbeta som det eller det på grund av sitt kön. Vad är det för egenskap som män anses ha som gör att de omöjligt kan ta hand om äldre på ett serviceboende? Vad hos en kvinna förhindrar henne att köra lastbil? För nog är det så, att vi behöver prata om det just i termer av människosyn? Vad skulle det annars handla om? Att kalla det fördomar är att göra det lite för enkelt. Att, som i frågan om kvinnliga präster, göra det till en teologisk fråga är att ge sig själv större tolkningsföreträde än vad som lämpar sig, särskilt som frågan är teologiskt utredd för decennier sedan. Nej, det är människosyn det handlar om. Och det gör det hela mer allvarligt, det lägger större ansvar på den som utifrån sin människosyn begränsar andra.

 

Filmen som vi såg förra veckan, var i ärlighetens namn inte riktigt i min smak. Men en replik har jag burit med mig, eftersom den stack till i bröstet på det där sättet som manar till självrannsakan och därmed är en möjlighet till mognad och växt. Repliken kommer från den kvinnliga juristens tonåriga dotter, som under ett gräl kritiserar sin mamma för att bara prata om, men inte utöva, en feministisk kamp. Och i mig sved det, eftersom jag kände att det här gäller inte bara hur jag ibland inte orkar ta en feministisk debatt, utan också hur jag (som jag skrev om igår) tappar hoppet om miljöfrågan. Repliken lyder:

 

 

Det är inte en rörelse om alla sitter ner. Vi måste våga stå upp för alla de som förtrycks på olika sätt. På grund av sitt kön eller sitt könsuttryck, sin tro, sin sexuella läggning, sin etnicitet eller vad det nu kan vara. Våga utmana andras människosyn, och ibland också vår egen.