På söndag är temat "kampen mot ondskan". För några år sedan hade jag istället för predikan en meditation över evangelietexten (som inte är samma som i år), och som en liten upptakt inför söndagen som kommer, kommer här den meditationen:

Vi står i skuggan av Förklaringsberget, för det är dit som Jesus har begett sig. Marken är torr, men det är ändå grönt på buskarna och träden runtomkring. Solen värmer mot huden. Det är en vacker plats, men just nu är den orolig, eftersom det är många människor som samlats, och det pratas högljutt om denne Jesus och allt märkligt som han säger och gör.

Särskilt märks en ung pojke som är mycket sjuk. Mannen som är han far - han ser härjad ut. Han har åldrats i förtid av all oro över sonen, och maktlösheten står skriven i hans ansikte. Ingen har kunnat hjälpa honom, inte ens de som följer Jesus. Han har bara ett sista halmstrå kvar att gripa tag i.

Nu kommer han gående ner från berget tillsammans med några av lärjungarna, och när människorna får syn på honom tystnar alla. Det råder en spänd förväntan i luften. ”Vad är det ni diskuterar?” frågar han, och den sjuke pojkens pappa går fram till Jesus. Han berättar om den plåga som drabbat dem, om hopplösheten och oron, och Jesus blir upprörd och kallar sonen till sig.

Varför blir han upprörd? Varför talar han om tro som om den skulle kunna bota sjukdom? Varför talar han inte om de svåra synder - sonens eller föräldrarnas - som måste vara orsaken till att den här onda anden drabbat pojken, för det är ju vad de lärde säger?

Den här Jesus verkar inte vara som de andra skriftlärda, de som talar om synd och straff och som vägrar ta i någon som är sjuk av rädsla för att själva bli smittade av orenheten. Nej, Jesus faller ner på knä framför pojken och lägger sina händer på hans axlar. Medlidandet lyser i hans ögon, och han frågar hur länge pojken har plågats. Och pappan berättar.

Det är skönt att få berätta för någon som vill och orkar lyssna. Han berättar om de långa åren som varit, med upprepade anfall. Om hur pojken har varit nära att dö mer än en gång när han fallit vid eld eller vatten. Om hur det tar på krafterna att ständigt vara på sin vakt, beredd på ännu en katastrof som man vet kommer att komma lika säkert som att solen går ner varje kväll.

”Snälla, hjälp oss om du kan”, säger han genom tårarna. Och Jesus svarar att allt är möjligt för den som tror. Orden går som ett hugg genom bröstet på pappan. Skulle hans tro kunna räcka till för att bota sonen? Är det verkligen så enkelt - och så svårt? Och han rannsakar sig själv. Finns där tro så stark att han kan lova den till Jesus? Nog tror han, men det finns tvivel också. Det är mycket som står på spel, och han klarar inte en besvikelse till. Skall han våga satsa allt sitt hopp och sina känslor på denna man i enkla kläder som sägs ha uträttat så mycket på så kort tid? Nej, inser han, det går inte. Han kan inte, han törs inte. Så han måste säga som det är, även om det inte låter logiskt.

”Jag tror! Hjälp min otro!”

Och Jesus verkar förstå. Förstå hans ångest, hans vilja och hans rädsla. Han lyfter ena handen från pojkens axlar, griper tag om pappans arm och han känner hur värme sprider sig från hans grepp. Det är en beröring som säger mer än ord kan göra.

Sedan händer allt väldigt fort, fort och våldsamt. Snart ligger pojken som död på marken, men pappan är inte rädd. Han vet att sonen lever, att allt har blivit bra. Han tvivlar inte längre, för han har insett något viktigt: det är inte hans tro som måste räcka till. Tron är ömsesidig. Den är inte något som är en persons prestation, utan ett band av kärlek och tillit mellan Gud och människa, mellan dem som följer Jesus och Jesus själv. När tvivel kommer, för det måste det nog göra ibland när mycket står på spel, då bär Gud. Då finns beröring för den som behöver det, hjälp att få för den som tar emot den.

När Jesus har rest pojken upp och pappan vandrar hemåt med honom igen, känner han hur trött han är trots all glädje. Bredvid honom skuttar ett barn som för första gången på många år är fri att leka och vara hel igen, och allt har förändrats. Solen är på väg ner, en sval vind sveper fram över marken. Ändå är pappan trött. Han har kämpat för sin son så länge, men kanske stod ändå det största slaget idag, inom honom.

Han har kämpat med sin tro. Och när han gav upp och lät sig falla, så fanns där någon som tog emot, som gav hjälp när han vågade be om det. Och han sluter sina ögon för en stund och ber: ”låt mig aldrig glömma, Gud, att jag inte måste bära allt. Du vill bära med mig”.